Varför...

Åh jag vet inte....

Jag mådde ju bra...tyckte pausen var skön....

Men inte nu...kanske för att det börjar närma sig....

Nu är jag otålig....står och stampar.....rädd för framtiden....

Tiden sniglar sig fram...alla andra kommer fram i kön...på ett eller annat sätt....

Tiden springer....Jag blir älde,...ålderskillnaden....

Ett vakum...varför blev det så här....

Paus och den förlamande kärleken.

Vi har haft en ganska lång paus nu. Misslyckades med IVF i mitten av Februari och ska inte hoppa på tåget fören i Maj igen.

Det var otroligt tufft i början. Jag hörde klockan ticka alldeles för högt och fort.

Men nu...nu är det skönt. Jag mår bra, jag njuter, jag känner mig genuint lycklig igen. Jag har börjat träna, ordentlig träning. Jag känner mig snygg, jag känner mig rolig, jag känner mig glad.

Jag längtar till Maj då jag får sätta igång igen, samtidigt som jag är livrädd. Jag brukar dras ner i IVF-karusellens-mörker så snabbt. Det kommer så mycket hopp i samband med IVF. Hopp som jag är rädd ska få ytterligare en törn.... Jag vet inte om jag orkar det igen... Men jag är inte redo att ge upp.

Nu har jag inte behövt hoppas, nu har jag vetat att inget kan hända. Det har varit så skönt. Som ett underbart, varmt, soligt vaccum. Jag har levt i en positiv bubbla. Har inte behövt vara rädd för att mitt hjärta ska krossas.

Jag har aldrig velat ta paus förut, känt mig alldeles för stressad. Men nu är jag glad att jag har en paus. JAG behövde det verkligen, det känner jag nu....

Den otäcka kvävnings-incidenten i Nacka har satt sig i mitt hjärta. Jag kan inte släppa det, har gråtit, legat tätt bredvid mitt mirakel, stryker honom över kinden när han lugnt ligger och sover. Mitt hjärta har fysiskt gjort ont av kärlek till denna lilla älskade pojke. Som jag älskar honom, han är mitt allt, han är min livlina, min kärlek, mitt mirakel.

Jag har googlat all information om vad man ska göra och vad man ska undvika. Jag har vaknat om nätterna och väckt min sambo och berättat hur denna händelsen har tagit över min hjärna, har etsat sig fast i min rädsla, som en ständig påminnelse hur snabbt livet kan förändras….

Jag har tom. känt att jag inte vet om mitt hjärta, mitt hjärta som är så fullt av kärlek, hur det skulle klara av ett till mirakel. En till att älska så innerligt, så pass att det gör fysiskt ont, att älska så högt att jag ibland tappar andan. Att älska någon så högt att bara tanken att något kan hända får kärleken fylld av rädsla att lägga sig som ett mörkt skimmer framför ögonen.

Hur gör man som mamma, som förälder, hur släpper man kontrollen över sitt underverk? Jag ser faror överallt just nu. Jag vet att jag är ordentligt påverkad av händelsen. Jag hoppas det mesta lägger sig snart. I lagom mängd i alla fall. Jag står gärna som riddaren runt mitt mirakel och mottar bort alla faror, men jag förstår att jag inte kan vara där jämt och att jag måste lära mig att släppa lite kontroll utan att behöva vara rädd…..

Den är märklig denna kärlek. Inte visste jag att man kunde älska på det här sättet…