Bebisen brukar oftast vara som mest aktiv på kvällarna. Igår kände jag inte bebisen. Jag drack ett glas kallt vatten och tyckte sen det var lite märkligt att bebisen inte reagerade.
Jag buffade ordentligt på magen, men inget. Jag buffade igen och igen och igen. Ingen respons. Kände paniken börja stiga. Gick ner och tog ytterligare ett glas vatten, men inget. Puffade igen....inget. Så här har det aldrig varit.
Ringde förlossningen. Jag fick komma in sa dem. Min sambo ville följa med, men jag ville inte väcka lillen. Och jag ville inte ringa min kompis som ska vara barnvakt när vi ska åka in. Jag darrade som ett asplöv, kunde inte tänka mig att vänta på att hon skulle ta sig dit. Klarade inte av tanken på att hon skulle se mig så här. Få uppmuntrande och tröstande ord.
Jag ville bara iväg och veta. I bilen in, trodde jag att sparkarna skulle komma. Men det gjorde de inte, paniken växte. Sen sista svängen innan jag nådde fram till SÖS, så tyckte jag att jag kände något. Men det var inte så tydligt. Men lugnade mig lite.
När jag kom in på förlossningen hör jag bebisgråt, nyfödda bebisar som gråter. Mitt hjärta svider. Kommer jag få uppleva det här. Kommer jag någon gång åka in hit och gå ut genom dörren med en frisk levande bebis?
De satt på CTG och hjärtat hördes fint. Sen blev bebisen helvild. Efter ca 40 min fick jag åka hem.
Ett par framför mig i korridoren bar på ett babyskydd mellan sig och fnissade och pratade glatt.
Jag kände mig.... som att jag var snuvad på konfekten, som att det aldrig kommer bli min tur. Det kände som när jag för hundrafemtielfte gången lämnar fertilitetskliniken. Jag kände en sorg, ledsamhet och rädsla.
Hur fungerar egentligen hjärnan? Jag har två dagar kvar till BF nu, höggravid, ingen bebis i sikte, inga känningar alls.... Då blir jag ledsen...och rädd att det aldrig kommer hända. Att jag aldrig kommer få använda de små små kläderna som ligger så fint ihopvikta i byrån i bebisrummet. Att min lilla skrutt hemma aldrig kommer få bli storebror, att jag aldrig kommer då amma igen, att jag inte kommer få sitta i min fina gungstol bredvid spjälsängen och titta ner på min lilla bebis och tänka att min dröm äntligen är uppfylld. Jag blev tvåbarnsmamma, jag nådde min dröm....
Jag är livrädd, är detta normalt? Hur kan jag inte tro att detta kommer hända? Är det historien som gör att man inte vågar tro eller förbereder jag mig för att det faktiskt aldrig kommer hända.....för att något kommer gå helt fel och jag vet redan det.....undermedvetet?
Jag är så rädd, jag vill detta så mycket. Jag vill hålla en levande frisk bebis i mina armar och gå där fnissande i korridoren med min sambo och känna att jag klarade det. Jag nådde ända fram, nu får jag gå hem och krama två mirakel....
