Februari 2016 fick vi träffa vårt andra mirakel. Lyckan nådde nya gränser. Sådan gränslös kärlek och glädje trodde jag aldrig var möjlig. Mitt hjärta svämmar över för mina två mirakel.
Min stora är snart 3,5 år och min lilla snart 4 månader.
Tiden rusar när man får barn nummer två. Jag blir chockad när jag tänker på att det snart gått fyra månader sedan minstingen kom. Jag har haft tur, denna tid har mestadels bestått av rosa moln. Jag är så kär i mina två små killar.
Det som har blivit jobbig är det ständiga dåliga samvetet att aldrig räcka till. Min stora kille älskar lillebror, men jag märker ändå på honom att det har vänt upp och ner på hans liv. Han saknar den konstanta uppmärksamheten och den odelade kärleken. Mitt hjärta brister när jag inte kan ge honom all uppmärksamhet och all tid han vill. Men jag har bara två händer, jag kan inte klona mig. Tröttheten gör mig allt för ofta till en dålig mamma som inte har det bästa tålamodet. Jag kan må så dåligt på kvällarna. Jag vet att jag har höga krav på mig själv som förälder. Men de är mitt allt och som jag kämpat för att ha dem här hos mig. Så många år, så många tårar, så hopplöst det så många gånger känts. Nu är jag så rik på mirakel. Hur kan det då brista, hur kan jag låta mig vara annat än lugn och pedagogisk?
Idag läste jag en sån hemsk grej. En liten flicka som fick cancerbesked 2014, endast 4,5år. Idag dog hon.
Jag gick in och tittade på min stora kille och kände hur hela magen vändes ut och in och tårarna kom.
Hur klara man av rädslan att det ska hända ens barn något? Jag är livrädd.
