Första VUL

Jag har känt mig säker dessa första veckor. Det har känts så rätt. Det är vår tur. Jag har varit illamående, super trött, ömma bröst, svullna bröst, mol i magen och rygg, svullen mage från och till..mest till, super hungrig hela tiden.

Visst har jag fått mina attacker av tvivel men på det stora hela har jag känt mig säker.

Så kom då dagen för första VUL. Det var lugnt på vägen dig, men när jag sätter mig i väntrummet börjar pulsen stiga. När jag sitter på kanten på gynstolen vill jag inte lägga mig ner. Tänk om min dröm krossas nu? Jag la mig, men tittade inte på skärmen förens läkaren börjar prata. Säger att det ser fint ut. Det var ett hjärta som slog. Men vet ni vad… istället för att känna lycka och lättnad så känner jag bara ännu mer rädsla och oro. Jag vet inte riktigt varför. Om det är så att jag nu ändå är så ”nära”. Tänk om det går fel nu i alla fall.

Just nu känner jag mig så trött, så less på allt som har med IVF att göra, så less att leva med denna sjukdom, konstant behöva vara rädd. Jag vet inte om jag skulle orka göra om vår resa igen om det här inte går vägen.

Jag vill slippa detta bagage, jag vill bara kunna vara en vanlig tjej som är gravid. Som anser att ett pluss på stickan innebär barn.

Läkaren var väldigt saklig och faktamässig. Vet inte om det är det som gör mig rädd också. Jag väntade bara på att han skulle komma med något jobbig MEN. Han log aldrig, han gratulerade aldrig. Han var bara saklig. Kändes så känslolöst.

Ett hjärta slog sa han, fostret ser ut att vara i rätt storlek för tiden (jag vet inte om han ens mätte fostret, jag såg inte det i alla fall. Men så tittade jag ju bort de första sekunderna eller minuterna)

Han skrev ut en bild, skrev ner beräknad BF och vad jag ska säga var min sista mensdag för MVC. Allt detta mycket sakligt och tråkigt. Jag satt på stolen, kände inget. Mest rädd.

Jag frågade om ICSI medför några risker. Han sa att de inte kunnat se några samband med det.

Jag frågade om det faktum att vi satt tillbaka embryo som inte var av toppkvalitet, om det ger större risk för missfall eller missbildning. Han sa att så inte var fallet. Ett toppembryo från deras syn är bara ett poängsystem, det är statistik. De kan inte se insidan. Ett embryo kan se dåligt ut på utsidan och vara perfekt inuti och vice versa. Mina chanser att bli gravid låg på 26%, men då deras chanser höjts 10% sista året, så menade han att jag egentligen låg på 36%. Men nu är jag inte bara gravid till 36%, nu är jag gravid till 100%. Nu är det som vilken graviditet som helst. Inga fler risker.

Men jag är så rädd. Jag har så mycket katastroftankar. Varför är det så här? Varför kan jag inte bara slappna av och njuta. Nu är jag rädd för att min rädsla och negativa tankar ska påverka negativt. När ska jag börja njuta? Våga tro, våga leva?

Rädslan

Jag har varit så lugn och säker. Det har känts så rätt och självklart.

Jag har känt i hela kroppen att jag är gravid. Jag har njutit, faktiskt tom kunnat tänka på framtiden som att det här går vägen.

Vi ska flytta snart, så vi planerar utifrån att en bebis faktiskt kommer till oss i början på nästa år. Jag planerar semester efter att allt ska gå vägen.

Men så kom den, den som jag så väl känner igen. Men som jag varit så glad inte visat sig. Ångesten, den brännande, svidande rädslan. Där jag inte längre är säker och ser positivt framåt. Utan där jag analyserar min kropp, tvivlar, tänker på riskerna för att det inte går vägen….

Jag vill detta så mycket. Snälla livet, svik mig inte nu, låt det här lilla livet få leva, få växa, utvecklas till en fin frisk liten bebis . Låt mitt mirakel här hemma få glädjen och erfarenheten av att bli storebror. Låt mig få bli tvåbarnsmamma, låt mig få uppleva ytterligare ett mirakel.

Rädslan just nu, får mig att kippa efter andan….