Nu jag har gått in i vecka 29. Tiden går fort…..och…långsamt…..
Jag är fullt medveten om att jag rent faktamässigt bär på en
bebis som, om allt går bra, kommer ut om inte en allt för snar framtid.
Men min hjärna och rent emotionellt hänger jag inte med.
Eller jag vågar inte hänga med. Inför andra är jag som vem som helst. Jag diskuterar
det praktiska med första tiden. Men emotionellt vågar jag inte tro på att jag
faktiskt ska få ett litet mirakel till. En del av mig blir lite orolig. Jag har
liksom stängt av känslorna för bebisen. Ibland tillåter jag mig att känna. Som
för någon vecka sen. Jag sitter i bilen och är gravid i vecka 28 och helt
plötsligt börjar jag storgråta. Av lycka. Jag gråter och tänker på hur nära jag
är. Jag ser framför mig tiden på BB när jag får hålla detta lilla mirakel i
armarna. Att min älskade son ska bli storebror. Jag gråter.
Sen stänger jag av.
Jag är rädd att det ska påverka mina känslor när bebisen
kommer ut.
Samtidigt som jag vet att det var likadant när sonen låg i
magen. Jag ”älskade” inte honom när han låg i magen, jag tillät mig inte att få
såna känslor. Jag var för rädd.
Sen kom han ut och jag…….älskade honom….absolut, det
tvivlade jag aldrig på. Men inte den där brinnande känslan direkt. Jag var helt
slut och han lades i cpap, och jag hängde inte med. Jag satt med honom i min
famn med slangar runt om. Jag älskade honom, men framförallt var situationen surrealistisk.
Jag mamma…..mitt barn…..för svår att förstå efter så lång tid.
Sen kom vi hem, känslorna växte. Jag lärde känna denna lilla
kille. Precis som vilket förhållande som helst. Jag visste inte vem han var när
han låg i magen. Det tog inte lång tid innan känslorna var så där brännande
starka. Men trots det, varje dag har jag vaknat och tyckt att jag älskar honom
ännu lite mer. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle älska mitt barn. Men jag
hade aldrig någon aning om hur mycket man kunde älska. Jag nyper mig själv
dagligen över lyckan han bringar. Jag älskar honom villkorslöst och för varje
dag som går växer denna känsla ännu mer. Även när jag tror att den inte kan bli
större. Han är mitt allt, mitt liv, min luft, min stora kärlek.
Nu.
Jag visste inte att det kunde göra så ont att vara
sekundärt barnlös och skulle jag inte befinna mig i detta otroligt lyckliga
tillstånd nu skulle jag må skit. Men trots det så ser jag detta barn som en
stor…bonus.
Lyckas vi nu så är denna resa över. Jag orkar inte rent psykiskt en
gång till. Min ork är slut, min kämparglöd håller på att slockna. Jag har alltid önskat mig tre barn. Men två
barn är för mig en större lycka än jag någonsin trodde var möjlig. Därav är det
så svårt att förstå, att jag är så nära min livs dröm nu. Tvåbarnsmor.
Jag vet även hur kärleken för ett barn känns nu. Jag vet vad
jag har att förlora så jag vågar inte släppa in bebisen. Jag vet inte hur jag
skulle överleva om något hände nu.
Så mycket tankar, känslor, glädje och sorg i ett. Det är
svårt att greppa.
Herre gud vilken berg och dalbana av känslor de senaste 8 åren
varit...
