Tider går framåt, oftast inte tillräckligt fort dock.
Jag har ställt in min på att det kommer bli en liten bebis
snart. Men samtidigt är jag på något sätt så mycket mer rädd nu än när jag
väntade sonen. Jag är i vecka 32, men har ännu inte vågat köpa en enda liten
sak till bebisen. Det tar emot och jag fryser till is av rädsla när jag står
och titta på bebiskläder.
Jag vågar inte heller planera för när jag ska gå hem. Det
känns så otroligt att jag kommer få vara mammaledig igen, jag vågar fortfarande
inte tro att det gick vägen denna gång. Det kommer nog krävas den lilla i mina
armar innan jag tror på det.
Vi har ju en del saker/kläder från sonen kvar. De ligger
nedpackade långt in i förrådet. Vet inte när jag ska våga mig på att gå igenom
vad som behövs och vad jag behöver införskaffa. Har sagt att jag ska göra det
efter årsskiftet…..hm
Appen säger 58 dagar kvar, 79,3 % avklarat. Känns helt
fantastiskt, det första jag tittar på när jag vaknar på morgonen.
Annars fyller lillkillen snart hela 3 år om bara ungefär två veckor.
Han är underbar, har alltid varit. Han pussar på magen och undrar när bebisen
ska komma ut. Säger att han vill hålla bebisen försiktigt.
I helgen hade han dock sitt livs värsta trots. Det tillsammans
med att sambon hade ordnat en myshelg till Gotland… ja vad ska jag säga. Det
var som att ha två småbarn. Min sambo har inte jätte bra tålamod alltid och har
inte samma förmåga som mig att bita sig i läppen. Jag försökte lugna båda,
samtidigt som ryggen höll på att gå mitt i tur och sammandragningarna gjorde
att jag bara ville går och lägga mig.
Förhållandet tar stryk av småbarnsåren och nu ska vi ha en
liten till. Förväntan och ivern inför det nya lilla livet som jag bär på blandas av rädsla för hur det ska gå......
