En jobbig period

Just nu är det tufft och jag mår inte så bra, psykiskt.

Jag har gått in i vecka 18 och jag är livrädd för att något har eller ska gå fel.

Jag känner inga fosterrörelser ännu och det är det som gör mig så rädd. Även fast jag vet att det inte är något konstigt. Jag har moderkakan i framvägg och hade så med sonen också och då kände jag inget fören i vecka 22. Men den här gången tyckte jag att jag kände något runt vecka 16, vid flertalet tillfällen, men jag är inte säker. Men nu har det inte känts något alls på jätte länge. Jag vet att det också är normalt. Bebisen  är så liten nu att om den ändrar position så är det inget konstigt om jag inte känner något på ett tag. Men jag är ändå rädd, livrädd.

Jag har varit så dum att jag googlat på missfall i vecka 18. Verkligen dumt, urdumt, för nu är jag som sagt livrädd.

RUL om drygt en vecka och jag vet inte hur mitt psyke ska klara det så länge.

Jag ska till psykologen idag, det är nog bra. Även om jag helst hade velat gå på ett UL. Undrar hur mycket psykologen egentligen kan hjälpa mig nu. Jag är ganska oresonlig när jag är rädd.

Sen har jag ganska ont. Ont i magen och ont i ryggen. Jag vet att magen kan vara växtvärk och ryggen kan vara foglossning. Men jag tänker bara att något är fel.

Jag var dock inne på gynakuten, eller lillagyn som det heter. Jag tog inte upp något tid på akuten utan fick en tid bokad till dagen efter för min oro. Då hade jag också ont i magen och var rädd. Detta var i vecka 16, då såg allt bra ut med bebis.

Nu känns det exakt likadant i magen, så det borde ju bara vara växtvärk och jag borde bara kunna njuta och tro att allt är bra och kommer gå bra.

Men jag vet exakt vad jag har att förlora. Om detta går åt skogen, så kan jag inte bara ligga som ”alla andra”. Jag måste gå igenom ett IVF till och skulle det mot förmodan ta sig igen så skulle jag behöva gå igenom den psykiska terrorn av den första tiden igen. Jag vet inte hur mycket mer mitt psyke orkar.

Jag har alltid sagt att jag vill ha tre barn. Men det finns inte längre. Om detta går vägen, vilket jag hoppas så innerligt, så klarar inte mitt psyke en gång till.

Vi har berättat ganska nyligen för lillkillen hemma. Han är så omtänksam och gullig. Han klappar mamma mage och säger: ”en bebis i magen”, ”jag vill krama den”. Vissa dagar när jag är sjukt trött och han vill bli buren och jag säger att jag inte orkar, att jag har lite ont i magen så säger han ”för att du har en bebis i magen”.

Livrädd, ja nu är jag livrädd för att jag berättat för tidigt för lillen. Jag vill inte behöva ta detta ifrån honom.

Vi har även precis berättat för några av de närmsta vännerna och grannarna närmast oss, och jag har berättat på mitt jobb. Det gick inte dölja längre. Annars hade jag gärna väntat. Kanske därför rädslan kom som ett brev på posten. Det är så öppet nu, det är så definitivt, tänk om det inte blir som jag och alla andra tror?

Men visst jag vet att om det inte blir så, så var det inget jag kunde göra. Och så har jag allas stöd. Men min son då, hur skulle jag berätta för honom? Och hur skulle jag orkar börjar om. Jag är ju helt slut nu? 

KUB, rädsla, oro och glädje

Så var då dagen för KUB här. Tiden innan var ganska orosfri. KUB dagen var jobbig. Det är mitt i sommaren, inget dagis och ingen barnvakt vilket innebar att jag skulle behöva göra det helt själv. Jag bad sambon vänta med sonen utanför ifall ngt var galet.

Jag ville verkligen inte vara själv nu. I väntrummet började tårarna trilla, jag såg framför mig ett dött foster och jag var livrädd att behöva möta detta själv.
Jag sitter i väntrummet och hör steg bakom mig. Vill inte höra mitt namn, vill inte bli inkallad ännu. Vill leva i den drömmen jag är nu ett litet tag till.
Självklart säger hon mitt namn.

Väl inne på rummet bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag svarar kort på alla frågor för att kunna bita mig i läppen samtidigt. Sist frågar hon om det är ngt jag undrar över. Då rinner tårarna och jag snyftar fram att jag är så rädd.
Hon ber mig hoppa upp direkt så ska hon kolla. Jag ville blunda, men kunde inte. Jag såg ett foster som låg så still. - Den är död, formade min mun i samma sekund som jag såg det lilla hjärtat.
Och här har vi hjärtat förklarade den fina läkaren, eller BM eller vad de nu är. Sen förklarade hon så fint under hela undersökningen. Tårarna hos mig slutade aldrig rinna. Fostret rörde så fint på sig. Den svalde vatten, hade två ben, två fötter, två armar och två händer. Den sög på handen, jag såg magsäcken, käkbenet, näsan... Ja helt enkelt en liten mini människa. Så fascinerande! ❤️

Sen var vi klara och jag fick gå och kissa. Jag fick reda på att hennes mätningar av fostret på dagen stämde överens med vad det ska vara enligt IVF. Sen fick jag testsvaren 1:20 000. Alltså den lägsta risken vi har i sve för de tre kromosomavikelserna man testar för.

Jag gick därifrån med två fina bilder på vårt andra mirakel och tårar som fortfarande rann.

Jag trodde jag skulle kunna slappna av nu och verkligen tro på det här.

Nu är jag i vecka 14 och de två senaste dagarna har jag inte haft ngt illamående. En del av mig njuter av att bara vara härligt gravid. Den andra oroar sig för att det innebär att ngt hänt.

Jag har berättat för två av mina syskon nyligen och efter jag gjort det blev jag iskall i hela kroppen och den känslan/oron har fortfarande inte släppt. Tänk om ngt har hänt. Tänk om jag börjar tro och berätta och livet sen vänder sig mot mig och skrattar mig rakt i ansiktet....

Jag vågar inte berätta på jobbet om en vecka. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna dölja det. Jag är så mkt större denna grav än förra.

Så dagarna består av flera liter lycka och några deciliter oro och tvivel.

Jag vill vara oförstörd.