Så var då dagen för KUB här. Tiden innan var ganska orosfri. KUB dagen var jobbig. Det är mitt i sommaren, inget dagis och ingen barnvakt vilket innebar att jag skulle behöva göra det helt själv. Jag bad sambon vänta med sonen utanför ifall ngt var galet.
Jag ville verkligen inte vara själv nu. I väntrummet började tårarna trilla, jag såg framför mig ett dött foster och jag var livrädd att behöva möta detta själv.
Jag sitter i väntrummet och hör steg bakom mig. Vill inte höra mitt namn, vill inte bli inkallad ännu. Vill leva i den drömmen jag är nu ett litet tag till.
Självklart säger hon mitt namn.
Väl inne på rummet bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag svarar kort på alla frågor för att kunna bita mig i läppen samtidigt. Sist frågar hon om det är ngt jag undrar över. Då rinner tårarna och jag snyftar fram att jag är så rädd.
Hon ber mig hoppa upp direkt så ska hon kolla. Jag ville blunda, men kunde inte. Jag såg ett foster som låg så still. - Den är död, formade min mun i samma sekund som jag såg det lilla hjärtat.
Och här har vi hjärtat förklarade den fina läkaren, eller BM eller vad de nu är. Sen förklarade hon så fint under hela undersökningen. Tårarna hos mig slutade aldrig rinna. Fostret rörde så fint på sig. Den svalde vatten, hade två ben, två fötter, två armar och två händer. Den sög på handen, jag såg magsäcken, käkbenet, näsan... Ja helt enkelt en liten mini människa. Så fascinerande! ❤️
Sen var vi klara och jag fick gå och kissa. Jag fick reda på att hennes mätningar av fostret på dagen stämde överens med vad det ska vara enligt IVF. Sen fick jag testsvaren 1:20 000. Alltså den lägsta risken vi har i sve för de tre kromosomavikelserna man testar för.
Jag gick därifrån med två fina bilder på vårt andra mirakel och tårar som fortfarande rann.
Jag trodde jag skulle kunna slappna av nu och verkligen tro på det här.
Nu är jag i vecka 14 och de två senaste dagarna har jag inte haft ngt illamående. En del av mig njuter av att bara vara härligt gravid. Den andra oroar sig för att det innebär att ngt hänt.
Jag har berättat för två av mina syskon nyligen och efter jag gjort det blev jag iskall i hela kroppen och den känslan/oron har fortfarande inte släppt. Tänk om ngt har hänt. Tänk om jag börjar tro och berätta och livet sen vänder sig mot mig och skrattar mig rakt i ansiktet....
Jag vågar inte berätta på jobbet om en vecka. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna dölja det. Jag är så mkt större denna grav än förra.
Så dagarna består av flera liter lycka och några deciliter oro och tvivel.
Jag vill vara oförstörd.
Vad skönt att läsa att allt gick så jätte bra med KUB testet! Underbart! 😃 Njut! Kram
SvaraRaderaTack så mycket! 😊
RaderaHur mår du?
Härligt att allt gick bra på kub-testet! Hur gick erat resonemang om att göra eller inte, eller kändes det självklart? Jag verkar inte kunna bestämma mig för hur jag vill göra och pappan tycker varken eller så jag skulle behöva lite input ��
SvaraRaderaHej! och tack! :) Ja är underbart att det gick så bra.
RaderaÄrligt talat gjorde jag/vi inte som de säger att man ska göra, alltså prata igenom innan vad vi ska göra vid eventuella avikelser. Största anledningen till att vi valt att göra KUB är för att vi ville se att pyret levde. Jag såg det mer som ett extra UL. Sen tror jag att vi båda tyst var överens om att vi inte skulle behålla om det visat sig vara något allvarligt fel. Men samtidigt, tror jag det är jätte svårt att bestämma innan. Jag har ingen aning om jag verkligen hade klarat av att ta bort ett barn i magen. VI ville se att allt var ok med bebisen, sen hoppades vi på det bästa.
Nu hade vi turen att slippa ta något jobbigt beslut.
Hur mår du? Hur går tankarna hos er?
Kram
Jag mår okej, oron går lite i vågor från dag till dag. Jag vet verkligen inte hur vi tänker kring kub. Vi får ett tidigt ultraljud nästa vecka i 11 +2 så vi får ju se om det är ok även utan kub. Annars hade det varit på för-listan. Jag tror inte jag skulle fixa abort om det inte är nåt megafel. Inte för att jag har några betänkligheter kring abort utan snarare för att vi gått igenom ett sentmissfall och allt kring det som var efter. Det är väl det som är på mot-listan, varför testa om vi ändå skulle behålla. Å andra sidan får man tid att förbereda sig men även oroa sig och att vara tvungen att välja. Som sagt ingen aning vad jag vill och tiden tickar på.. Eftersom vårt landsting inte erbjuder är det ju lite mer meck med att boka.. Vi får se helt enkelt.. Svårt..
SvaraRaderaJa, jag förstår att det är ett svårt val.
RaderaJag vet inte vad jag ska rekommendera. Men jag tänker som så att om det skulle vara någon mindre avvikelse så har man tid att läsa på och förbereda sig. Om det skulle vara något riktigt allvarligt så kan det vara skönt att ta det beslutet nu istället för att behöva gå hela graviditeten ut.
Nu tror jag det kommer gå bra. De flesta barn föds ju friska det ska man ju ha i åtanke.
Kram på dig
Hej! Hur går det och hur mår du?
SvaraRaderaHej
RaderaJust nu mår jag inte så jätte bra. Det är en tung period och jag är livrädd för att något har eller ska gå fel. Men tänkte skriva av mig lite så du kan läsa lite mer där. Hur mår du?
Kram