Februari 2016

Februari 2016 fick vi träffa vårt andra mirakel. Lyckan nådde nya gränser. Sådan gränslös kärlek och glädje trodde jag aldrig var möjlig. Mitt hjärta svämmar över för mina två mirakel.
Min stora är snart 3,5 år och min lilla snart 4 månader.
Tiden rusar när man får barn nummer två. Jag blir chockad när jag tänker på att det snart gått fyra månader sedan minstingen kom. Jag har haft tur, denna tid har mestadels bestått av rosa moln. Jag är så kär i mina två små killar.
Det som har blivit jobbig är det ständiga dåliga samvetet att aldrig räcka till. Min stora kille älskar lillebror, men jag märker ändå på honom att det har vänt upp och ner på hans liv. Han saknar den konstanta uppmärksamheten och den odelade kärleken. Mitt hjärta brister när jag inte kan ge honom all uppmärksamhet och all tid han vill. Men jag har bara två händer, jag kan inte klona mig. Tröttheten gör mig allt för ofta till en dålig mamma som inte har det bästa tålamodet. Jag kan må så dåligt på kvällarna. Jag vet att jag har höga krav på mig själv som förälder. Men de är mitt allt och som jag kämpat för att ha dem här hos mig. Så många år, så många tårar, så hopplöst det så många gånger känts. Nu är jag så rik på mirakel. Hur kan det då brista, hur kan jag låta mig vara annat än lugn och pedagogisk?

Idag läste jag en sån hemsk grej. En liten flicka som fick cancerbesked 2014, endast 4,5år. Idag dog hon.
Jag gick in och tittade på min stora kille och kände hur hela magen vändes ut och in och tårarna kom.
Hur klara man av rädslan att det ska hända ens barn något? Jag är livrädd.

Livets mirakel

Jag tittar på mina söner innan läggdags. En våg av glädje, stolthet, ömhet och...rädsla går igenom mitt bröst.
Jag skulle ge mitt liv för dessa två. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda dem mot all ondska.
Mina ögon fylls av tårar bara av tanken på att deras små fina mirakelhjärtan skulle krossas.
Mobbing, hårda ord, slag, kärlek...
Jag viger mitt liv åt att skydda dem mot allt ont.
Men det finns så mycket som jag inte kan påverka. Det gör mig livrädd och jag inser baksidan med att skaffa barn.....
Den enorma kärleken, rädslan som gör att man från den dagen man har ett plus på en liten sticka lägger sitt hjärta i händerna på det som kommer bli det mest värdefulla man har....

Rädsla och oro

Bebisen brukar oftast vara som mest aktiv på kvällarna. Igår kände jag inte bebisen. Jag drack ett glas kallt vatten och tyckte sen det var lite märkligt att bebisen inte reagerade.
Jag buffade ordentligt på magen, men inget. Jag buffade igen och igen och igen. Ingen respons. Kände paniken börja stiga. Gick ner och tog ytterligare ett glas vatten, men inget. Puffade igen....inget. Så här har det aldrig varit.

Ringde förlossningen. Jag fick komma in sa dem. Min sambo ville följa med, men jag ville inte väcka lillen. Och jag ville inte ringa min kompis som ska vara barnvakt när vi ska åka in. Jag darrade som ett asplöv, kunde inte tänka mig att vänta på att hon skulle ta sig dit. Klarade inte av tanken på att hon skulle se mig så här. Få uppmuntrande och tröstande ord.

Jag ville bara iväg och veta. I bilen in, trodde jag att sparkarna skulle komma. Men det gjorde de inte, paniken växte. Sen sista svängen innan jag nådde fram till SÖS, så tyckte jag att jag kände något. Men det var inte så tydligt. Men lugnade mig lite.

När jag kom in på förlossningen hör jag bebisgråt, nyfödda bebisar som gråter. Mitt hjärta svider. Kommer jag få uppleva det här. Kommer jag någon gång åka in hit och gå ut genom dörren med en frisk levande bebis?

De satt på CTG och hjärtat hördes fint. Sen blev bebisen helvild. Efter ca 40 min fick jag åka hem.

Ett par framför mig i korridoren bar på ett babyskydd mellan sig och fnissade och pratade glatt.

Jag kände mig.... som att jag var snuvad på konfekten, som att det aldrig kommer bli min tur. Det kände som när jag för hundrafemtielfte gången lämnar fertilitetskliniken. Jag kände en sorg, ledsamhet och rädsla.

Hur fungerar egentligen hjärnan? Jag har två dagar kvar till BF nu, höggravid, ingen bebis i sikte, inga känningar alls.... Då blir jag ledsen...och rädd att det aldrig kommer hända. Att jag aldrig kommer få använda de små små kläderna som ligger så fint ihopvikta i byrån i bebisrummet. Att min lilla skrutt hemma aldrig kommer få bli storebror, att jag aldrig kommer då amma igen, att jag inte kommer få sitta i min fina gungstol bredvid spjälsängen och titta ner på min lilla bebis och tänka att min dröm äntligen är uppfylld. Jag blev tvåbarnsmamma, jag nådde min dröm....

Jag är livrädd, är detta normalt? Hur kan jag inte tro att detta kommer hända? Är det historien som gör att man inte vågar tro eller förbereder jag mig för att det faktiskt aldrig kommer hända.....för att något kommer gå helt fel och jag vet redan det.....undermedvetet?

Jag är så rädd, jag vill detta så mycket. Jag vill hålla en levande frisk bebis i mina armar och gå där fnissande i korridoren med min sambo och känna att jag klarade det. Jag nådde ända fram, nu får jag gå hem och krama två mirakel....

Sista arbetsdagen

Igår gjorde jag min sista arbetsdag på minst ett år. Nu är jag föräldraledig, eller egentligen har jag semester i en vecka, sen går jag på föräldraledighet.

I bilen hem kom det lite tårar i ögonen, vilken milstolpe detta har varit. Det kändes så långt borta... Men nu är jag så här nära mitt mål.

Vecka 39 nu, en del av mig längtar efter bebisen så att jag tror jag håller på att spricka. En del av mig är nervös över hur livet som tvåbarnsmamma ska bli. Jag har läst så många gånger att man inte ska känna några skuldkänslor mot sitt nuvarande barn. Ett syskon är en gåva, trots det känner jag så ofta att bebisen får vänta ett litet tag till så att jag får lite mer ensamtid med mitt första mirakel. Jag älskar honom så oändligt och är så nervös över hur han kommer få det när bebisen kommer. Är livrädd att jag kommer ta ut kommande sömnbrist på honom, eller att han kommer känna sig undanskuffad eller liknande.

Men den andra delen av mig spricker snart, rent fysiskt och av längtan och spänning över det lilla liv som ligger i min mage. Du är så välkommen att komma nu. Storebror undrar dagligen när du kommer och jag med! Ibland känns det som att du aldrig kommer komma ut från magen, hur surrealistiskt det än kan låta.

Nu är de flesta förberedelserna gjorda. Jag håller på att måla om en gungstol till bebisrummet, är jätte mysigt att pyssla med sånt nu tycker jag. Annars är det typ bara bebisväskan som är kvar att packa, den hade jag tänkt packa i helgen. Har en stark känsla av att jag kommer gå över den här gången också, därav känner jag ingen panik över det.

Shit, om allt nu går som det ska, så har jag inom max 3,5 veckor två fantastiska mirakel. Hur stort är inte det. Som jag längtat. Känns som att hela mitt livs jagande är slut då. Då har jag äntligen uppnått min största dröm....

Vecka 36

En månad kvar. Nu börjar det bli tungt. Jag tycker inte om att vara gravid, även om jag älskar det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Hela kroppen är kliig på insidan. Jag känner hur bebisen borrar ner sig i bäckenet, jag är tung, får konstant sammandragningar, ont i ryggen (foglossningar) konstant. Kan inte gå för mycket, kan inte sitta för mycket, kan inte ligga på rygg, börjar bli illamående igen. 

Så nära men ändå så långt ifrån…på alla sätt. Både fysiskt och mentalt.

Jag är rädd och orolig för så mycket denna gång. Kommer barnet vara vid liv? Kommer barnet vara friskt? Medför IVF större risk för missbildningar eller skada hos barnet..... 

Jag såg bebisen senast vid RUL i vecka 18/19. Det är så länge sedan. 

Jag är rädd att jag beblandat mig för mycket med naturens gång. Att jag skulle nöjt mig med det fina lilla perfekta mirakel jag redan fått. Är rädd att detta kommer sluta i någon typ av katastrof... Sjukt barn, inget levande barn. Jag är så rädd för att falla på målsnöret...

När ska jag sluta vara så rädd och acceptera att jag kanske bara hade turen, var värd detta.

Jag ber och hoppas att allt kommer gå bra. Att vi har turen att få ett friskt, levande barn.

Så nära, men ändå så långt borta….

Vecka 32

Tider går framåt, oftast inte tillräckligt fort dock.

Jag har ställt in min på att det kommer bli en liten bebis snart. Men samtidigt är jag på något sätt så mycket mer rädd nu än när jag väntade sonen. Jag är i vecka 32, men har ännu inte vågat köpa en enda liten sak till bebisen. Det tar emot och jag fryser till is av rädsla när jag står och titta på bebiskläder.

Jag vågar inte heller planera för när jag ska gå hem. Det känns så otroligt att jag kommer få vara mammaledig igen, jag vågar fortfarande inte tro att det gick vägen denna gång. Det kommer nog krävas den lilla i mina armar innan jag tror på det.

Vi har ju en del saker/kläder från sonen kvar. De ligger nedpackade långt in i förrådet. Vet inte när jag ska våga mig på att gå igenom vad som behövs och vad jag behöver införskaffa. Har sagt att jag ska göra det efter årsskiftet…..hm

Appen säger 58 dagar kvar, 79,3 % avklarat. Känns helt fantastiskt, det första jag tittar på när jag vaknar på morgonen.

Annars fyller lillkillen snart hela 3 år om bara ungefär två veckor. Han är underbar, har alltid varit. Han pussar på magen och undrar när bebisen ska komma ut. Säger att han vill hålla bebisen försiktigt.

I helgen hade han dock sitt livs värsta trots. Det tillsammans med att sambon hade ordnat en myshelg till Gotland… ja vad ska jag säga. Det var som att ha två småbarn. Min sambo har inte jätte bra tålamod alltid och har inte samma förmåga som mig att bita sig i läppen. Jag försökte lugna båda, samtidigt som ryggen höll på att gå mitt i tur och sammandragningarna gjorde att jag bara ville går och lägga mig.

Förhållandet tar stryk av småbarnsåren och nu ska vi ha en liten till. Förväntan och ivern inför det nya lilla livet som jag bär på blandas av rädsla för hur det ska gå......  

Vecka 29

Nu jag har gått in i vecka 29. Tiden går fort…..och…långsamt…..

Jag är fullt medveten om att jag rent faktamässigt bär på en bebis som, om allt går bra, kommer ut om inte en allt för snar framtid.

Men min hjärna och rent emotionellt hänger jag inte med. Eller jag vågar inte hänga med. Inför andra är jag som vem som helst. Jag diskuterar det praktiska med första tiden. Men emotionellt vågar jag inte tro på att jag faktiskt ska få ett litet mirakel till. En del av mig blir lite orolig. Jag har liksom stängt av känslorna för bebisen. Ibland tillåter jag mig att känna. Som för någon vecka sen. Jag sitter i bilen och är gravid i vecka 28 och helt plötsligt börjar jag storgråta. Av lycka. Jag gråter och tänker på hur nära jag är. Jag ser framför mig tiden på BB när jag får hålla detta lilla mirakel i armarna. Att min älskade son ska bli storebror. Jag gråter.

Sen stänger jag av.

Jag är rädd att det ska påverka mina känslor när bebisen kommer ut.

Samtidigt som jag vet att det var likadant när sonen låg i magen. Jag ”älskade” inte honom när han låg i magen, jag tillät mig inte att få såna känslor. Jag var för rädd.

Sen kom han ut och jag…….älskade honom….absolut, det tvivlade jag aldrig på. Men inte den där brinnande känslan direkt. Jag var helt slut och han lades i cpap, och jag hängde inte med. Jag satt med honom i min famn med slangar runt om. Jag älskade honom, men framförallt var situationen surrealistisk. Jag mamma…..mitt barn…..för svår att förstå efter så lång tid.

Sen kom vi hem, känslorna växte. Jag lärde känna denna lilla kille. Precis som vilket förhållande som helst. Jag visste inte vem han var när han låg i magen. Det tog inte lång tid innan känslorna var så där brännande starka. Men trots det, varje dag har jag vaknat och tyckt att jag älskar honom ännu lite mer. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle älska mitt barn. Men jag hade aldrig någon aning om hur mycket man kunde älska. Jag nyper mig själv dagligen över lyckan han bringar. Jag älskar honom villkorslöst och för varje dag som går växer denna känsla ännu mer. Även när jag tror att den inte kan bli större. Han är mitt allt, mitt liv, min luft, min stora kärlek.

Nu. 

Jag visste inte att det kunde göra så ont att vara sekundärt barnlös och skulle jag inte befinna mig i detta otroligt lyckliga tillstånd nu skulle jag må skit. Men trots det så ser jag detta barn som en stor…bonus. 

Lyckas vi nu så är denna resa över. Jag orkar inte rent psykiskt en gång till. Min ork är slut, min kämparglöd håller på att slockna.  Jag har alltid önskat mig tre barn. Men två barn är för mig en större lycka än jag någonsin trodde var möjlig. Därav är det så svårt att förstå, att jag är så nära min livs dröm nu. Tvåbarnsmor.

Jag vet även hur kärleken för ett barn känns nu. Jag vet vad jag har att förlora så jag vågar inte släppa in bebisen. Jag vet inte hur jag skulle överleva om något hände nu.

Så mycket tankar, känslor, glädje och sorg i ett. Det är svårt att greppa. 

Herre gud vilken berg och dalbana av känslor de senaste 8 åren varit...