Vecka 36

En månad kvar. Nu börjar det bli tungt. Jag tycker inte om att vara gravid, även om jag älskar det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Hela kroppen är kliig på insidan. Jag känner hur bebisen borrar ner sig i bäckenet, jag är tung, får konstant sammandragningar, ont i ryggen (foglossningar) konstant. Kan inte gå för mycket, kan inte sitta för mycket, kan inte ligga på rygg, börjar bli illamående igen. 

Så nära men ändå så långt ifrån…på alla sätt. Både fysiskt och mentalt.

Jag är rädd och orolig för så mycket denna gång. Kommer barnet vara vid liv? Kommer barnet vara friskt? Medför IVF större risk för missbildningar eller skada hos barnet..... 

Jag såg bebisen senast vid RUL i vecka 18/19. Det är så länge sedan. 

Jag är rädd att jag beblandat mig för mycket med naturens gång. Att jag skulle nöjt mig med det fina lilla perfekta mirakel jag redan fått. Är rädd att detta kommer sluta i någon typ av katastrof... Sjukt barn, inget levande barn. Jag är så rädd för att falla på målsnöret...

När ska jag sluta vara så rädd och acceptera att jag kanske bara hade turen, var värd detta.

Jag ber och hoppas att allt kommer gå bra. Att vi har turen att få ett friskt, levande barn.

Så nära, men ändå så långt borta….