Sista arbetsdagen

Igår gjorde jag min sista arbetsdag på minst ett år. Nu är jag föräldraledig, eller egentligen har jag semester i en vecka, sen går jag på föräldraledighet.

I bilen hem kom det lite tårar i ögonen, vilken milstolpe detta har varit. Det kändes så långt borta... Men nu är jag så här nära mitt mål.

Vecka 39 nu, en del av mig längtar efter bebisen så att jag tror jag håller på att spricka. En del av mig är nervös över hur livet som tvåbarnsmamma ska bli. Jag har läst så många gånger att man inte ska känna några skuldkänslor mot sitt nuvarande barn. Ett syskon är en gåva, trots det känner jag så ofta att bebisen får vänta ett litet tag till så att jag får lite mer ensamtid med mitt första mirakel. Jag älskar honom så oändligt och är så nervös över hur han kommer få det när bebisen kommer. Är livrädd att jag kommer ta ut kommande sömnbrist på honom, eller att han kommer känna sig undanskuffad eller liknande.

Men den andra delen av mig spricker snart, rent fysiskt och av längtan och spänning över det lilla liv som ligger i min mage. Du är så välkommen att komma nu. Storebror undrar dagligen när du kommer och jag med! Ibland känns det som att du aldrig kommer komma ut från magen, hur surrealistiskt det än kan låta.

Nu är de flesta förberedelserna gjorda. Jag håller på att måla om en gungstol till bebisrummet, är jätte mysigt att pyssla med sånt nu tycker jag. Annars är det typ bara bebisväskan som är kvar att packa, den hade jag tänkt packa i helgen. Har en stark känsla av att jag kommer gå över den här gången också, därav känner jag ingen panik över det.

Shit, om allt nu går som det ska, så har jag inom max 3,5 veckor två fantastiska mirakel. Hur stort är inte det. Som jag längtat. Känns som att hela mitt livs jagande är slut då. Då har jag äntligen uppnått min största dröm....