Jag har känt mig säker dessa första veckor. Det har känts så
rätt. Det är vår tur. Jag har varit illamående, super trött, ömma bröst,
svullna bröst, mol i magen och rygg, svullen mage från och till..mest till,
super hungrig hela tiden.
Visst har jag fått mina attacker av tvivel men på det stora
hela har jag känt mig säker.
Så kom då dagen för första VUL. Det var lugnt på vägen dig,
men när jag sätter mig i väntrummet börjar pulsen stiga. När jag sitter på
kanten på gynstolen vill jag inte lägga mig ner. Tänk om min dröm krossas nu?
Jag la mig, men tittade inte på skärmen förens läkaren börjar prata. Säger att
det ser fint ut. Det var ett hjärta som slog. Men vet ni vad… istället för att
känna lycka och lättnad så känner jag bara ännu mer rädsla och oro. Jag vet
inte riktigt varför. Om det är så att jag nu ändå är så ”nära”. Tänk om det går
fel nu i alla fall.
Just nu känner jag mig så trött, så less på allt som har med
IVF att göra, så less att leva med denna sjukdom, konstant behöva vara rädd.
Jag vet inte om jag skulle orka göra om vår resa igen om det här inte går
vägen.
Jag vill slippa detta bagage, jag vill bara kunna vara en
vanlig tjej som är gravid. Som anser att ett pluss på stickan innebär barn.
Läkaren var väldigt saklig och faktamässig. Vet inte om det
är det som gör mig rädd också. Jag väntade bara på att han skulle komma med
något jobbig MEN. Han log aldrig, han gratulerade aldrig. Han var bara saklig.
Kändes så känslolöst.
Ett hjärta slog sa han, fostret ser ut att vara i rätt
storlek för tiden (jag vet inte om han ens mätte fostret, jag såg inte det i
alla fall. Men så tittade jag ju bort de första sekunderna eller minuterna)
Han skrev ut en bild, skrev ner beräknad BF och vad jag ska
säga var min sista mensdag för MVC. Allt detta mycket sakligt och tråkigt. Jag
satt på stolen, kände inget. Mest rädd.
Jag frågade om ICSI medför några risker. Han sa att de inte
kunnat se några samband med det.
Jag frågade om det faktum att vi satt tillbaka embryo
som inte var av toppkvalitet, om det ger större risk för missfall eller
missbildning. Han sa att så inte var fallet. Ett toppembryo från deras syn är
bara ett poängsystem, det är statistik. De kan inte se insidan. Ett embryo kan
se dåligt ut på utsidan och vara perfekt inuti och vice versa. Mina chanser att
bli gravid låg på 26%, men då deras chanser höjts 10% sista året, så menade han
att jag egentligen låg på 36%. Men nu är jag inte bara gravid till 36%, nu är
jag gravid till 100%. Nu är det som vilken graviditet som helst. Inga fler risker.
Men jag är så rädd. Jag har så mycket katastroftankar.
Varför är det så här? Varför kan jag inte bara slappna av och njuta. Nu är jag
rädd för att min rädsla och negativa tankar ska påverka negativt. När ska jag börja njuta? Våga tro, våga leva?
Vad skönt att det gick bra på ultraljudet och ni fick se ett tickande hjärta :-)!!!
SvaraRaderaJag förstår din oro, men låt inte den att ta glada stunder ifrån dig. Ni är på bästa väg till att få din dröm att vara verklighet och få ett syskon till M. Du kan ändå inte påverka saker, tänk att du har alla chanser att allt går bra, varför skulle det inte göra det? Och om det hände något hinner du oroa dig för det då. Men att oroa dig i onödan förstör bara det fina ni har just nu. Tänk positiva tankar även om oron verkar övervinna dem, men låt inte det, till slut är de positiva tankarna som tar över platsen om du är tillräckligt envis! Med tanke på att jag kanske aldrig kommer dit där du är just nu säger jag med lite avundsjuka att snälla, försök njuta och vara glad! Det är så underbart som händer med dig och du har alla förutsättningar att det går hur bra som helst hela vägen! Många kramar!
Tack vännen! Jag ska börja njuta, jag lovar.
RaderaSen tror jag visst att du kommer lyckas. Jag tror på dig. Det handlar om ren tur egentligen. Just det där rätta ägget ska hittas. Du har lyckas få blastocyst, det innebär ju att du har fina ägg. Det här var enda gången under mina snart 10år i detta träsk som jag fick två som berfuktades. Annars har det alltid bara blivit ett.
Kan jag lyckas, kan absolut du.
Jag tror på dig! Och jag ska börja tro på mig själv och lilla livet i mig. Jag ska njuta och försöka att inte vara så rädd.
Kram
Vad roligt att se att det gick bra på vul! Vilken vecka är det nu? Förstår katastroftankarna och jag tror det är bästa är att acceptera att de kommer, hantera dem genom att tänka de logiska tankarna (chansen att det går bra är mkt större än att det inte gör det) och välja att njuta av att det är en bebis i din mage :-)
SvaraRaderaInte lätt jag vet men om man låtsas och stretar mot det negativa som kommer tror jag snarare leder till att det är svårare att njuta av de bra delarna. Kram