En fantastisk dröm

Jag känner mig så normal, jag antar att det är så här "vanliga" människor känner. Livet går vidare medans de bär på ett mirakel. Jag har en kille på 2,5år som klänger på mig samtidigt som det växer ett mirakel i mig. Vi har gäster på besök under en livlig middag med massa skratt. Jag springer in på toaletten och kräks upp lite av efterrätten. Jag ler för mig själv och ser fram emot att få dela vår hemlighet snart. 

Det är annorlunda att vänta syskon. Livet går i 110 här hemma redan. Det är sån fantastisk härlig känsla. Att kunna njuta av livet samtidigt som det händer något fantastiskt i min kropp. 

Jag står och tittar ut över havet kisandes samtidigt som jag hör min fina son kikna av skratt då hans pappa jagar honom. Det är som en amerikansk film, som en dröm. Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har honom. Så mycket liv, glädje, kärlek, lycka. 

Känslan av att även ha ett mirakel i magen är nästan överväldigande. Det enda jag kan beskriva det som är "det är för bra för att vara sant". 

Jag vet att många får 1,2,3 och/eller 4 barn. För de absolut flesta är barnaskaffandet något helt naturligt. Lika naturligt som att andas. Även ofta lite av ett misstag och kanske inte riktigt planerat.

Jag har kämpat med barnaskaffandet sedan jag var 25. Jag fyller 34 i slutet av året. 

Att vänta syskon är för mig nästan övermäktigt. Något jag aldrigt kunde drömma om. 

Någonstans längst denna syskonresa slutade jag tro. Jag hoppades hela tiden, men jag slutade tro att det skulle hända. Sen fick vi vårt pluss, och inte ens med perfekta förutsättningar. 

Detta mirakel känns som en stor stor bonus. Jag trodde inte det skulle ske och nu är jag här. Men därav är jag även så rädd för att något ska gå fel längst vägen. Inget hjärta på KUB, eller något fel på fostret så vi tvingas till ännu ett jobbigt gupp på resan.

Jag vill fortsätta denna lyckliga resa. Jag vill vara en av de där lyckligt lottade som får två friska barn och får leva i min livs dröm, med alla dess härliga utmaningar det medför.

Sorg

Det finns så mycket sorg i världen. Jag är en känslomänniska och suger åt mig allt som en svamp. Mitt hjärta värker, jag gråter och blir rädd.

Ett exempel på hur snabbt livet kan förändras och hur snabbt fokus kan ändras: https://jagtankerintedo.wordpress.com/

Jag blir så ledsen, gråter, känner så med familjen. Tänker mig in i situationen, hjärtat värker ännu mer.

Jag har en bekant från min hemstad som fick en flicka för 1 år sedan som föddes med ett gravt hjärtfel. De har fått ligga på sjukhus mer eller mindre konstant senaste halvåret, säkert mer än det. Hon har varit uppkopplad till slangar nästan hela tiden. Pappan fick hålla barnet första gången 9 dagar efter hon föddes.  Så mycket maktlöshet, så mycket sorg, så mycket rädsla. Jag gråter, fortsätter läsa, blir rädd, pussar min son extra mycket och tar extra många små enkla kvalitetsperioder med honom. 

Som igår, sitter i soffan med honom i knät. Myser, halvsover tillsammans, pussas, kramas. Han älskar det, låter hela tiden…. Mmmmm :) Så mysigt. Han är så fantastisk. Jag är så ofantligt rädd för att något ska hända honom. Jag älskar honom så obegränsat.

Pratade med en kompis igår. Hon har en bekant som har en 3 årig son. De har åkt fram och tillbaka till sjukhuset i ett halvårstid, för att deras son varit sjuk, alltid hemskickade. Sista gången vägrade de bli hemskickade. Krävde ett svar….. Det är cancer. Nu är de inlagda. Denna familj har helvetet framför sig. Förhoppningsvis sker det ett mirakel och det slutar bra.

Cancer, jag blir matt bara av att höra det. Det är en epidemi, så många som drabbas och får gå igenom så mycket. Jag är livrädd för cancer, verkligen livrädd!

När man blir förälder plockar man ur sitt hjärta och lägger det i sitt barns händer. Där är det sen, de är inte alltid så försiktiga och man är livrädd för att de ska tappa det och det ska gå sönder.

Han är mitt allt, mitt liv, min luft att andas, mitt syre. Utan honom är jag inget, utan honom finns jag inte.