Sorg

Det finns så mycket sorg i världen. Jag är en känslomänniska och suger åt mig allt som en svamp. Mitt hjärta värker, jag gråter och blir rädd.

Ett exempel på hur snabbt livet kan förändras och hur snabbt fokus kan ändras: https://jagtankerintedo.wordpress.com/

Jag blir så ledsen, gråter, känner så med familjen. Tänker mig in i situationen, hjärtat värker ännu mer.

Jag har en bekant från min hemstad som fick en flicka för 1 år sedan som föddes med ett gravt hjärtfel. De har fått ligga på sjukhus mer eller mindre konstant senaste halvåret, säkert mer än det. Hon har varit uppkopplad till slangar nästan hela tiden. Pappan fick hålla barnet första gången 9 dagar efter hon föddes.  Så mycket maktlöshet, så mycket sorg, så mycket rädsla. Jag gråter, fortsätter läsa, blir rädd, pussar min son extra mycket och tar extra många små enkla kvalitetsperioder med honom. 

Som igår, sitter i soffan med honom i knät. Myser, halvsover tillsammans, pussas, kramas. Han älskar det, låter hela tiden…. Mmmmm :) Så mysigt. Han är så fantastisk. Jag är så ofantligt rädd för att något ska hända honom. Jag älskar honom så obegränsat.

Pratade med en kompis igår. Hon har en bekant som har en 3 årig son. De har åkt fram och tillbaka till sjukhuset i ett halvårstid, för att deras son varit sjuk, alltid hemskickade. Sista gången vägrade de bli hemskickade. Krävde ett svar….. Det är cancer. Nu är de inlagda. Denna familj har helvetet framför sig. Förhoppningsvis sker det ett mirakel och det slutar bra.

Cancer, jag blir matt bara av att höra det. Det är en epidemi, så många som drabbas och får gå igenom så mycket. Jag är livrädd för cancer, verkligen livrädd!

När man blir förälder plockar man ur sitt hjärta och lägger det i sitt barns händer. Där är det sen, de är inte alltid så försiktiga och man är livrädd för att de ska tappa det och det ska gå sönder.

Han är mitt allt, mitt liv, min luft att andas, mitt syre. Utan honom är jag inget, utan honom finns jag inte.