Jag känner mig så normal, jag antar att det är så här "vanliga" människor känner. Livet går vidare medans de bär på ett mirakel. Jag har en kille på 2,5år som klänger på mig samtidigt som det växer ett mirakel i mig. Vi har gäster på besök under en livlig middag med massa skratt. Jag springer in på toaletten och kräks upp lite av efterrätten. Jag ler för mig själv och ser fram emot att få dela vår hemlighet snart.
Det är annorlunda att vänta syskon. Livet går i 110 här hemma redan. Det är sån fantastisk härlig känsla. Att kunna njuta av livet samtidigt som det händer något fantastiskt i min kropp.
Jag står och tittar ut över havet kisandes samtidigt som jag hör min fina son kikna av skratt då hans pappa jagar honom. Det är som en amerikansk film, som en dröm. Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har honom. Så mycket liv, glädje, kärlek, lycka.
Känslan av att även ha ett mirakel i magen är nästan överväldigande. Det enda jag kan beskriva det som är "det är för bra för att vara sant".
Jag vet att många får 1,2,3 och/eller 4 barn. För de absolut flesta är barnaskaffandet något helt naturligt. Lika naturligt som att andas. Även ofta lite av ett misstag och kanske inte riktigt planerat.
Jag har kämpat med barnaskaffandet sedan jag var 25. Jag fyller 34 i slutet av året.
Att vänta syskon är för mig nästan övermäktigt. Något jag aldrigt kunde drömma om.
Någonstans längst denna syskonresa slutade jag tro. Jag hoppades hela tiden, men jag slutade tro att det skulle hända. Sen fick vi vårt pluss, och inte ens med perfekta förutsättningar.
Detta mirakel känns som en stor stor bonus. Jag trodde inte det skulle ske och nu är jag här. Men därav är jag även så rädd för att något ska gå fel längst vägen. Inget hjärta på KUB, eller något fel på fostret så vi tvingas till ännu ett jobbigt gupp på resan.
Jag vill fortsätta denna lyckliga resa. Jag vill vara en av de där lyckligt lottade som får två friska barn och får leva i min livs dröm, med alla dess härliga utmaningar det medför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar