99

Ett delmål avklarat. Inte längre tresiffrigt…. :) Idag står det på min gravidapp att det är 99 dagar kvar till BF.

Igår satt jag i soffan och tittade på bron. Till vänster om mig har jag två dörrar in till två små rum. I det ena sover vår son. Han har ganska nyligen fått en riktig säng. Spjälsängen har vi ställt in i det andra rummet. Det som ska bli bebisrummet. Båda dörrarna stod öppna och i det ena ser jag lilla Ms bord och stolar och i det andra ser jag spjälsängen. Kommer det här bli min verklighet? Kommer jag faktiskt bli tvåbarnsmamma…

Jag är i vecka 26 nu. I nästa vecka står det ” Många barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt”, i gravidappen. Jag kommer nog inte föda för tidigt. Men det känns ändå stort och lite tryggt….

Det går inte förstå om man inte varit i denna situation, knappt då. Men jag har längtat så ofantligt efter barn hela mitt vuxna liv. Jag har kämpat sedan jag var 26år. Vilket är 8 år snart. 8år! Jag har svårt att ta in att detta kommer bli sant. Att JAG kommer bli tvåbarnsmamma. Så naturligt och enkelt för så många, de flesta. Men så obegripligt och ofantligt stort för mig. Jag distanserar mig till och med från bebisen. Jag känner hårdare och hårdare sparkar dagligen och en lyckokänsla sprider sig varje gång genom kroppen. Men annars vågar jag inte riktigt tro på att jag haft en sån ofantlig tur. Jag vågar inte köpa något, vågar knappt titta på något.

Ni vet, det där man önskar så hett. Det har varit så ogreppbart så länge. Det är så svårt att ta in och våga tro och inse att jag faktiskt mest troligen kommer få en liten bebis till…. 

Det här med IVF

Vi var och träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dem på snart ett år. De visste inte att vi var gravida. Självklart kom frågan upp, tog det långt tid?
Jag blev lite ställd. Hade inte förväntat mig den. Den frågan är så privat för mig. Vi har varit ganska tajta, men inte längre. Var som sagt snart ett år sedan vi sågs.
Ja svarade jag, typ ett år, drygt ett år (sanningen är att det tog 1,5år) Jag vet inte varför jag inte sa det. Sen fyllde jag i. M gick snabbt, men inte den här gången. (Som att det hade någon betydelse, som att jag ändå var en ganska bra människa som klarar av att bli gravid.)
Klarade ni det utan hjälp frågade hon. Jag blev ännu mer ställd. Ännu privatare.
Ja, svarade jag och bytte snabbt ämne.
Varför svarade jag så? Eller jag vet varför. För jag skäms över att jag inte kan bli gravid som majoriteten. Jag skäms över att vara annorlunda. Att bli gravid är så kvinnligt. Så rätt. Så naturligt. Inte för mig. För mig innebär det så mycket mer. Att gå igenom helvetets eldar om och om igen.

Min vän har precis fått sitt första barn. För lite drygt fyra månader sedan.
Hon sa att hon redan börjat prata om syskon. Hon vill ha en till, snart.

Jag hade jätte trevligt, det var kul att se dem igen. Trots det gick jag därifrån med något konstigt i magen som fortfarande sitter kvar.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Hon pratade om syskon som något så självklart. Jag har alltid varit så ödmjuk inför att få bära på ett mirakel till. Det har aldrig varit något självklart för mig. Snarare tvärtom. Självklart ska det inte behöva vara så. Men hennes naturliga syn på barnaskaffande, påminde mig så mycket om allt det jag gått igenom.
En del av mig blir arg att folk inte förstår vilket mirakel det är att bli gravid. Att det egentligen är mer konstigt att så många lyckas än att "så få" inte lyckas.