Vi var och träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dem på snart ett år. De visste inte att vi var gravida. Självklart kom frågan upp, tog det långt tid?
Jag blev lite ställd. Hade inte förväntat mig den. Den frågan är så privat för mig. Vi har varit ganska tajta, men inte längre. Var som sagt snart ett år sedan vi sågs.
Ja svarade jag, typ ett år, drygt ett år (sanningen är att det tog 1,5år) Jag vet inte varför jag inte sa det. Sen fyllde jag i. M gick snabbt, men inte den här gången. (Som att det hade någon betydelse, som att jag ändå var en ganska bra människa som klarar av att bli gravid.)
Klarade ni det utan hjälp frågade hon. Jag blev ännu mer ställd. Ännu privatare.
Ja, svarade jag och bytte snabbt ämne.
Varför svarade jag så? Eller jag vet varför. För jag skäms över att jag inte kan bli gravid som majoriteten. Jag skäms över att vara annorlunda. Att bli gravid är så kvinnligt. Så rätt. Så naturligt. Inte för mig. För mig innebär det så mycket mer. Att gå igenom helvetets eldar om och om igen.
Min vän har precis fått sitt första barn. För lite drygt fyra månader sedan.
Hon sa att hon redan börjat prata om syskon. Hon vill ha en till, snart.
Jag hade jätte trevligt, det var kul att se dem igen. Trots det gick jag därifrån med något konstigt i magen som fortfarande sitter kvar.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Hon pratade om syskon som något så självklart. Jag har alltid varit så ödmjuk inför att få bära på ett mirakel till. Det har aldrig varit något självklart för mig. Snarare tvärtom. Självklart ska det inte behöva vara så. Men hennes naturliga syn på barnaskaffande, påminde mig så mycket om allt det jag gått igenom.
En del av mig blir arg att folk inte förstår vilket mirakel det är att bli gravid. Att det egentligen är mer konstigt att så många lyckas än att "så få" inte lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar