Sista arbetsdagen

Igår gjorde jag min sista arbetsdag på minst ett år. Nu är jag föräldraledig, eller egentligen har jag semester i en vecka, sen går jag på föräldraledighet.

I bilen hem kom det lite tårar i ögonen, vilken milstolpe detta har varit. Det kändes så långt borta... Men nu är jag så här nära mitt mål.

Vecka 39 nu, en del av mig längtar efter bebisen så att jag tror jag håller på att spricka. En del av mig är nervös över hur livet som tvåbarnsmamma ska bli. Jag har läst så många gånger att man inte ska känna några skuldkänslor mot sitt nuvarande barn. Ett syskon är en gåva, trots det känner jag så ofta att bebisen får vänta ett litet tag till så att jag får lite mer ensamtid med mitt första mirakel. Jag älskar honom så oändligt och är så nervös över hur han kommer få det när bebisen kommer. Är livrädd att jag kommer ta ut kommande sömnbrist på honom, eller att han kommer känna sig undanskuffad eller liknande.

Men den andra delen av mig spricker snart, rent fysiskt och av längtan och spänning över det lilla liv som ligger i min mage. Du är så välkommen att komma nu. Storebror undrar dagligen när du kommer och jag med! Ibland känns det som att du aldrig kommer komma ut från magen, hur surrealistiskt det än kan låta.

Nu är de flesta förberedelserna gjorda. Jag håller på att måla om en gungstol till bebisrummet, är jätte mysigt att pyssla med sånt nu tycker jag. Annars är det typ bara bebisväskan som är kvar att packa, den hade jag tänkt packa i helgen. Har en stark känsla av att jag kommer gå över den här gången också, därav känner jag ingen panik över det.

Shit, om allt nu går som det ska, så har jag inom max 3,5 veckor två fantastiska mirakel. Hur stort är inte det. Som jag längtat. Känns som att hela mitt livs jagande är slut då. Då har jag äntligen uppnått min största dröm....

Vecka 36

En månad kvar. Nu börjar det bli tungt. Jag tycker inte om att vara gravid, även om jag älskar det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Hela kroppen är kliig på insidan. Jag känner hur bebisen borrar ner sig i bäckenet, jag är tung, får konstant sammandragningar, ont i ryggen (foglossningar) konstant. Kan inte gå för mycket, kan inte sitta för mycket, kan inte ligga på rygg, börjar bli illamående igen. 

Så nära men ändå så långt ifrån…på alla sätt. Både fysiskt och mentalt.

Jag är rädd och orolig för så mycket denna gång. Kommer barnet vara vid liv? Kommer barnet vara friskt? Medför IVF större risk för missbildningar eller skada hos barnet..... 

Jag såg bebisen senast vid RUL i vecka 18/19. Det är så länge sedan. 

Jag är rädd att jag beblandat mig för mycket med naturens gång. Att jag skulle nöjt mig med det fina lilla perfekta mirakel jag redan fått. Är rädd att detta kommer sluta i någon typ av katastrof... Sjukt barn, inget levande barn. Jag är så rädd för att falla på målsnöret...

När ska jag sluta vara så rädd och acceptera att jag kanske bara hade turen, var värd detta.

Jag ber och hoppas att allt kommer gå bra. Att vi har turen att få ett friskt, levande barn.

Så nära, men ändå så långt borta….