Ur balans

Igår städade vi förrådet.
Förrådet, ett ställe att bevara minnen, sånt som man inte behöver nu, men som är viktigt att minnas....

Jag har någonstans börjat bearbeta tanken att vi aldrig ska lyckas. Det känns så otroligt långt borta...så ogreppbart.... Jag ser det inte framför mig längre.

Under drygt ett år har jag trott på varje försök. Det här gången lyckas vi, jag kände det i mig. Jag kände mig så gravid varje gång. Men alltid ett platt fall.
Sen kom vårt första IVF. Då skulle vi lyckas, det var allt som behövdes. Jag skulle få barn bara några månader efter lillebror. Men allt gick åt skogen... Alla mina toppar, allt mitt hopp, allt raserades så snabbt.

Men så igår, i förrådet... alla bebiskläder, alla bebisleksaker, selen, babyskyddet... Tårarna började rinna. Jag är inte redo för ett sånt här slut, jag är inte redo att ge upp. Jag vill så gärna lyckas igen. Hur ska jag någonsin kunna sälja dessa saker.....utan att få använda dem en gång till....

Min lillebror gav mig beskedet för några veckor sedan. Att de skulle ha barn. För första gången någonsin kände jag inte den där hemska knuten i magen. Den infann sig inte. Jag blev glad för deras skull. Han och hon är fina människor. Han är en av tre som vet att vi kämpar. Men snart är det påsk. Och vi ska hem till familjen. Jag är så glad för deras skull. Men jag är så rädd att det ska göra ont, att min saknad och längtan ska göra sig påmind. Jag är rädd att tårarna kommer trilla….inte för att jag inte är glad för dem, utan för att det blir så påtagligt. Vi har kämpat i över ett år. De började nyss och blev gravida direkt. Vårt misslyckande blir så verkligt och smärtsamt när det ställs bredvid någon annans lycka. Det handlar inte om att jag är missunnsam eller en dåligt människa. Jag försöker bara överleva, men vet inte hur ibland…..

Påskafton är vi bjudna till storebror på tvåårskalas. Min storebrors sambo, och mamma till hans barn, och jag har inget bra förhållande. Hon är speciell, inte för att jag är partiskt utan för att hon är det. Hon mår troligen inte så bra. Men det är svårt att stötta och förstå andra när man själv inte mår bra. I somras konfronterade jag henne och sa att vi måste lösa våra issues, för min brors skull. Allt hade gått överstyr, hon vägrade delta i familjeaktiviteter när jag var med etc....
Hon är inte så resonlig och beter sig inte som en vuxen människa. Hon berättade med kall röst hur illa hon tyckte om mig och min lilla familj. Sen sa hon order som fick mig att frysa till is, som fick mig att tappa fattningen helt. Som fick mig att hämta luft och be henne dra åt helvete. Hon sa med den kalla rösten bara hon besitter: ”Jag har önskat att du inte kan bli gravid”.

Hon vet om hur många år jag kämpade för att få min son. Nu är vi mitt uppe i kampen igen och även om jag inte tror att hon vet det så gör det ont i hjärtat att behöva träffa henne. Känns som varje blick från henne kommer vara ett hån. Även om det inte är det. Även om hon sa de där order bara för att såra mig, för att få mig ur fattning.

Det är komplicerat. Jag vill åka hem över påsk för min sons skull. För att han ska få träffa sina kusiner. Men redan nu börjar de göra ont i magen. Jag känner mig ur balans. Jag vet inte hur jag ska orka ta den ena foten framför den andra och le och vara jag….

Lite hjälp.....

Hej

Jag står inför ett svårt beslut. Tänkte att jag kanske kunde få lite hjälp med hur jag ska tänka, eller lite bra lögner på vägen ;)

När man är i den här karusellen så vet man ju tyvärr aldrig när man blir gravid och jag har lärt mig att jag inte kan begränsa mitt liv efter att jag lever i denna verklighet.

Jag har länge tittat efter ett nytt jobb. Nu har jag fått ett erbjudande. Det som krånglar till det är att jag i så fall påbörjar behandling bara en till två veckor efter min start. Jag bor i Stockholm och gör behandling i Uppsala, så det blir ju en hel del tidskrävande pendlande. Som min, i så fall, kommande nya chef har informerat så är det mycket frihet under ansvar och ganska flexibla arbetstider. Men jag är även väldigt begränsad med att min sambo är borta mycket och att jag då måste hämta på dagis, vilket gör att jag inte har så mycket tid att flexa med.

Det finns en del fördelar med jobbet, men samtidigt undrar jag om jag krånglar till mitt liv ännu mer genom att byta? Men det handlar ju oftast ”bara” om två veckors tid som kan vara lite jobbiga. Om jag visste med säkerhet att jag skulle bli gravid så skulle jag inte sluta. Men sånt vet man ju aldrig…..

Om jag tar jobbet, vad kan jag komma med för ursäkter de gånger jag är borta? Det kommer totalt troligen handla om 5-6 gånger ink. äggplock och återföring. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa det….

Jag funderar ett tag på om jag skulle försöka komma på en VIT lögn för att skjuta upp starten till efter äggplock. Men det innebär att istället för att börja jobba om en månad (som min uppsägningstid är), så skulle jag börja jobba om två månader. Hur ska jag lyckas med det? Och sen tänker jag att man vet ju aldrig vad som händer, tänk om det blir uppskjutet, att behandlingen inte går så snabbt som man vill. Det mesta går fel när man planerar känns det ibland som.

Eller tänker jag bara för mycket (som inte skulle vara ovanligt för att vara mig) Ska jag bara ta jobbet och lösa sakerna dag för dag sen….

Gömma sig

Jag är inte öppen med vår kamp.

Jag har svårt att förklara varför.... Jag skäms till viss del. Att bli gravid och fortplanta sig är ett av de mest naturliga man kan göra. De flesta lyckas med det innan det ens blivit någon grej. 

Jag vill inte att någon ska se annorlunda på mig. Tycka synd om mig eller göra val utefter min kamp. Jag vill berätta för att jag behöver stöd, någon att gråta ut mot utan några "goda" råd eller tips. Bara få lite hjälp att bära på den tunga sorgen....

Innan vår son, visste bara min mamma om vår kamp. Efter vår son, berättade jag för alla. Då hade jag på något sätt bekämpat den, för ett tag i alla fall eller så som det kändes då eller snarare vad jag trodde då. 

Inte kunde jag veta att den skulle blomma upp igen. Nästan med samma kraft som innan. 

Det är så svårt för andra att förstå. Så svårt för andra att sätta sig in i sorgen, längtan, smärtan....saknaden. 

Men det är egentligen som vilken sjukdom som helst... Men bara att den är så otrolig privat och tar så mycket på självkänslan, brottas så mycket med ditt jag och vem du är. Man påverkas både psykiskt och fysiskt. Man blir trött, irriterad, känslig, rädd för framtiden och vad den kommer göra med dig och hur den kommer påverka din familj. 

Sen behandlas man. Och det händer som du aldrig vågade tro på. Man lyckas, man besegrar den. Man kan andas igen, världen öppnas upp i ett helt nytt ljus. Jag känner riktig lycka för första gången i livet. Jag lever i bubblan i ett år. Bara njuter, å vilket underbart år. Ingen smärta, ingen längtan, inga jobbiga kommentarer från omgivningen. Jag bara är. Med min kärlek. Vi njuter och lär känna varandra och kärleken bara växer och blir starkare och starkare. Jag känner en ny typ av smärta i hjärtat, en smärta av kärlek. Jag kan titta på mitt mirakel och känna hur hjärtat drar ihop sig och man knappt får luft, å vad man älskar.

Sen kommer den tillbaka, den börjar växa igen, sjukdomen,…längtan… Men hoppet är högt, man lever fortfarande högt upp bland molnen. Vågar hoppas, vågar tro, vågar leva..

Veckorna går, månaderna går. Nu är det en kamp igen. Nu måste jag anstränga mig igen. Nu blir jag påmind om att det inte är enkelt. Nu gör det ont igen. Nu påverkar det mig.

Nu är vi mitt i kampen igen. 

Jag är fortfarande väldigt restriktiv med vem jag berättar för. Men för att orka har jag valt att berätta för några fler. Bland annat en av mina bästa kompisar.

Mitt i denna längtan håller vi på med en utredning hos socialen för att bli kontaktfamilj. Jag ber min bästa kompis vara referens. Hon svarar: "Men orkar du verkligen det". Jag blir helt ärligt ett levande frågetecken, förstår inte vad hon menar varav jag frågar henne just det. Hennes svar är: "Ja nu när ni försöker få syskon och du är så ledsen ibland över det".

Luften gick ur mig. Här har jag försökt förklara, trodde att hon på något sätt förstått. Hade hoppats att min rädsla att folk skulle se på mig annorlunda på grund av detta inte var sann. Att det bara var min rädsla. Att andra kunde förstå, trots att de inte är i min situation. 

Hon är en fin människa och jag vet att hon bara menade väl. MEN, nu vet jag att  hon ser annorlunda på mig. Nu har jag fått det bekräftat och jag kommer fortsätta med den här kampen utan mina närmsta vänner och familj.

Varför ska det vara så svårt att bara finnas där..utan råd, utan tips, utan dumma kommentarer.....

En dröm

Jag hoppar lätt ur bilen, går den korta vägen fram till huset. Öppnar dörren….mitt hjärta börjar rusa lite (som alltid) Jag kan inte hålla borta det fåniga leendet som alltid sätter sig på mina läppar denna tid på dagen, oavsett vad som hänt innan. Jag går genom korridoren, öppnar två dörrar till och där…där är han, min kärlek, mitt mirakel. Så perfekt. Han tittar upp och hans glittriga ögon möter mina. Mitt hjärta stannar till lite. Två år senare så är det fortfarande lika stort för mig. Han är fortfarande lika fantastisk för mig. Jag förundras över hur fin och perfekt han är medans han springer mot mig med uppsträckta armar.

Jag älskar honom över allt. Jag kämpade i fem år innan han blev verklig. Fem långa och smärtsamma år. Nu förstår jag varför jag kämpade så länge. Det var ju just honom jag kämpade för.

Jag har så mycket att vara lycklig över, jag har min lilla familj. Min sambo, min son, min hund och vi flyttar snart in i vårt nya radhus i södra Stockholm. Men den finns där nu igen. Har gjort det i ett år, längtan, sorgen, kampen. Vi vill ha syskon. Hela 2014 genomgick vi hormonbehandlingar, lågdos, utan resultat. I februari 2015 genomgick vi vårt första gemensamma IVF (Jag har gjort tre stycken i ett tidigare förhållande) Det gick åt skogen. Ett helvetes äggplock, som jag grät mig igenom av smärta. (Den fysiska smärtan späddes på av den psykiska) Ett ägg befruktat som inte utvecklade sig, så ingen återinsättning. Platt fall, ännu ett hinder på vägen, ännu en sorg.

Vi har satsat våra sista pengar på detta. Det är nu eller aldrig. Tre försök har vi. Ibland vet jag inte hur jag ska orka kämpa mer, jag är trött. Jag har kämpat större delen av mitt vuxna liv mot denna sjukdom. Jag låg i sängen igår och tänkte att jag kanske måste sluta kämpa. Men vad gör jag då. Det här är ju jag, jag har ju kämpat hela mitt liv för en familj. Det känns som det inte är ett alternativ. Jag tappar andan av tanken på att vi inte kommer få ett barn till.

Jag är trött, arg, ledsen besviken och rädd.

Följ gärna vår kamp och snälla håll några tummar eller be lite för oss. Vi behöver det…