Förrådet, ett ställe att bevara minnen, sånt som man inte behöver nu, men som är viktigt att minnas....
Jag har någonstans börjat bearbeta tanken att vi aldrig ska lyckas. Det känns så otroligt långt borta...så ogreppbart.... Jag ser det inte framför mig längre.
Under drygt ett år har jag trott på varje försök. Det här gången lyckas vi, jag kände det i mig. Jag kände mig så gravid varje gång. Men alltid ett platt fall.
Sen kom vårt första IVF. Då skulle vi lyckas, det var allt som behövdes. Jag skulle få barn bara några månader efter lillebror. Men allt gick åt skogen... Alla mina toppar, allt mitt hopp, allt raserades så snabbt.
Men så igår, i förrådet... alla bebiskläder, alla bebisleksaker, selen, babyskyddet... Tårarna började rinna. Jag är inte redo för ett sånt här slut, jag är inte redo att ge upp. Jag vill så gärna lyckas igen. Hur ska jag någonsin kunna sälja dessa saker.....utan att få använda dem en gång till....
Min lillebror gav mig beskedet för några veckor sedan. Att de skulle ha barn. För första gången någonsin kände jag inte den där hemska knuten i magen. Den infann sig inte. Jag blev glad för deras skull. Han och hon är fina människor. Han är en av tre som vet att vi kämpar. Men snart är det påsk. Och vi ska hem till familjen. Jag är så glad för deras skull. Men jag är så rädd att det ska göra ont, att min saknad och längtan ska göra sig påmind. Jag är rädd att tårarna kommer trilla….inte för att jag inte är glad för dem, utan för att det blir så påtagligt. Vi har kämpat i över ett år. De började nyss och blev gravida direkt. Vårt misslyckande blir så verkligt och smärtsamt när det ställs bredvid någon annans lycka. Det handlar inte om att jag är missunnsam eller en dåligt människa. Jag försöker bara överleva, men vet inte hur ibland…..
Påskafton är vi bjudna till storebror på tvåårskalas. Min storebrors sambo, och mamma till hans barn, och jag har inget bra förhållande. Hon är speciell, inte för att jag är partiskt utan för att hon är det. Hon mår troligen inte så bra. Men det är svårt att stötta och förstå andra när man själv inte mår bra. I somras konfronterade jag henne och sa att vi måste lösa våra issues, för min brors skull. Allt hade gått överstyr, hon vägrade delta i familjeaktiviteter när jag var med etc....
Hon är inte så resonlig och beter sig inte som en vuxen människa. Hon berättade med kall röst hur illa hon tyckte om mig och min lilla familj. Sen sa hon order som fick mig att frysa till is, som fick mig att tappa fattningen helt. Som fick mig att hämta luft och be henne dra åt helvete. Hon sa med den kalla rösten bara hon besitter: ”Jag har önskat att du inte kan bli gravid”.
Hon vet om hur många år jag kämpade för att få min son. Nu
är vi mitt uppe i kampen igen och även om jag inte tror att hon vet det så gör
det ont i hjärtat att behöva träffa henne. Känns som varje blick från henne
kommer vara ett hån. Även om det inte är det. Även om hon sa de där order bara för att såra mig, för att få mig ur fattning.
Det är komplicerat. Jag vill åka hem över påsk för min sons
skull. För att han ska få träffa sina kusiner. Men redan nu börjar de göra ont
i magen. Jag känner mig ur balans. Jag vet inte hur jag ska orka ta den ena
foten framför den andra och le och vara jag….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar