Gömma sig

Jag är inte öppen med vår kamp.

Jag har svårt att förklara varför.... Jag skäms till viss del. Att bli gravid och fortplanta sig är ett av de mest naturliga man kan göra. De flesta lyckas med det innan det ens blivit någon grej. 

Jag vill inte att någon ska se annorlunda på mig. Tycka synd om mig eller göra val utefter min kamp. Jag vill berätta för att jag behöver stöd, någon att gråta ut mot utan några "goda" råd eller tips. Bara få lite hjälp att bära på den tunga sorgen....

Innan vår son, visste bara min mamma om vår kamp. Efter vår son, berättade jag för alla. Då hade jag på något sätt bekämpat den, för ett tag i alla fall eller så som det kändes då eller snarare vad jag trodde då. 

Inte kunde jag veta att den skulle blomma upp igen. Nästan med samma kraft som innan. 

Det är så svårt för andra att förstå. Så svårt för andra att sätta sig in i sorgen, längtan, smärtan....saknaden. 

Men det är egentligen som vilken sjukdom som helst... Men bara att den är så otrolig privat och tar så mycket på självkänslan, brottas så mycket med ditt jag och vem du är. Man påverkas både psykiskt och fysiskt. Man blir trött, irriterad, känslig, rädd för framtiden och vad den kommer göra med dig och hur den kommer påverka din familj. 

Sen behandlas man. Och det händer som du aldrig vågade tro på. Man lyckas, man besegrar den. Man kan andas igen, världen öppnas upp i ett helt nytt ljus. Jag känner riktig lycka för första gången i livet. Jag lever i bubblan i ett år. Bara njuter, å vilket underbart år. Ingen smärta, ingen längtan, inga jobbiga kommentarer från omgivningen. Jag bara är. Med min kärlek. Vi njuter och lär känna varandra och kärleken bara växer och blir starkare och starkare. Jag känner en ny typ av smärta i hjärtat, en smärta av kärlek. Jag kan titta på mitt mirakel och känna hur hjärtat drar ihop sig och man knappt får luft, å vad man älskar.

Sen kommer den tillbaka, den börjar växa igen, sjukdomen,…längtan… Men hoppet är högt, man lever fortfarande högt upp bland molnen. Vågar hoppas, vågar tro, vågar leva..

Veckorna går, månaderna går. Nu är det en kamp igen. Nu måste jag anstränga mig igen. Nu blir jag påmind om att det inte är enkelt. Nu gör det ont igen. Nu påverkar det mig.

Nu är vi mitt i kampen igen. 

Jag är fortfarande väldigt restriktiv med vem jag berättar för. Men för att orka har jag valt att berätta för några fler. Bland annat en av mina bästa kompisar.

Mitt i denna längtan håller vi på med en utredning hos socialen för att bli kontaktfamilj. Jag ber min bästa kompis vara referens. Hon svarar: "Men orkar du verkligen det". Jag blir helt ärligt ett levande frågetecken, förstår inte vad hon menar varav jag frågar henne just det. Hennes svar är: "Ja nu när ni försöker få syskon och du är så ledsen ibland över det".

Luften gick ur mig. Här har jag försökt förklara, trodde att hon på något sätt förstått. Hade hoppats att min rädsla att folk skulle se på mig annorlunda på grund av detta inte var sann. Att det bara var min rädsla. Att andra kunde förstå, trots att de inte är i min situation. 

Hon är en fin människa och jag vet att hon bara menade väl. MEN, nu vet jag att  hon ser annorlunda på mig. Nu har jag fått det bekräftat och jag kommer fortsätta med den här kampen utan mina närmsta vänner och familj.

Varför ska det vara så svårt att bara finnas där..utan råd, utan tips, utan dumma kommentarer.....