Jag hoppar lätt ur bilen, går den korta vägen fram till huset. Öppnar dörren….mitt hjärta börjar rusa lite (som alltid) Jag kan inte hålla borta det fåniga leendet som alltid sätter sig på mina läppar denna tid på dagen, oavsett vad som hänt innan. Jag går genom korridoren, öppnar två dörrar till och där…där är han, min kärlek, mitt mirakel. Så perfekt. Han tittar upp och hans glittriga ögon möter mina. Mitt hjärta stannar till lite. Två år senare så är det fortfarande lika stort för mig. Han är fortfarande lika fantastisk för mig. Jag förundras över hur fin och perfekt han är medans han springer mot mig med uppsträckta armar.
Jag älskar honom över allt. Jag kämpade i fem år innan han blev verklig. Fem långa och smärtsamma år. Nu förstår jag varför jag kämpade så länge. Det var ju just honom jag kämpade för.
Jag har så mycket att vara lycklig över, jag har min lilla familj. Min sambo, min son, min hund och vi flyttar snart in i vårt nya radhus i södra Stockholm. Men den finns där nu igen. Har gjort det i ett år, längtan, sorgen, kampen. Vi vill ha syskon. Hela 2014 genomgick vi hormonbehandlingar, lågdos, utan resultat. I februari 2015 genomgick vi vårt första gemensamma IVF (Jag har gjort tre stycken i ett tidigare förhållande) Det gick åt skogen. Ett helvetes äggplock, som jag grät mig igenom av smärta. (Den fysiska smärtan späddes på av den psykiska) Ett ägg befruktat som inte utvecklade sig, så ingen återinsättning. Platt fall, ännu ett hinder på vägen, ännu en sorg.
Vi har satsat våra sista pengar på detta. Det är nu eller aldrig. Tre försök har vi. Ibland vet jag inte hur jag ska orka kämpa mer, jag är trött. Jag har kämpat större delen av mitt vuxna liv mot denna sjukdom. Jag låg i sängen igår och tänkte att jag kanske måste sluta kämpa. Men vad gör jag då. Det här är ju jag, jag har ju kämpat hela mitt liv för en familj. Det känns som det inte är ett alternativ.
Jag tappar andan av tanken på att vi inte kommer få ett barn till.
Jag är trött, arg, ledsen besviken och rädd.
Följ gärna vår kamp och snälla håll några tummar eller be lite för oss. Vi behöver det…
Jag håller alla tummar jag kan för att drömmen om ett syskon ska bli sann. Känner så väl igen mig i dina tankar och känslor kring ett syskon. Egentligen har vi ju det så himla bra i familjen, vi tre. Så egentligen skulle vi klara oss alldeles utmärkt med att fortsätta vara en trio. Och samtidigt så är det alldeles omöjligt att stanna vid drömmen om ett syskon som just en dröm. Det går inte. Luften fullkomligen rycks ur kroppen på mig och det går inte att andas. Det får inte bara stanna vid en dröm. Samtidigt som det tär så otroligt att fortsätta kämpa.
SvaraRaderaStor kram till dig!
/livetsunderverk.wordpress.com
Hej Livet
RaderaTack för första kommentaren på första inlägget i min nya blogg :)
Detta kämpandet, jag hoppas det en dag tar slut och vi sitter där med antalet familjemedlemmar vi önskar.
Kämpar ni fortfarande för syskon?
Drömmen om ett syskon lever, även om jag fortfarande är rädd att den ska ta slut. Efter tre år och sex missfall bor det en liten filur därinne. RUL på tisdag, jag håller andan, försöker tänka på annat, är så galet rädd att drömmen ska glida ur våra händer igen.
SvaraRadera