Rädslan för framtiden

Vi har gjort syskonförsök i 1,5 år nu. 4 omgångar med lågdosstimulering, 3 inseminationer, 1 IVF där det inte ens blev någon återföring. 1 IVF där vi för snart en vecka sedan återförde 2 "okey" embryo. 

Innan min son, i ett tidigare förhållande, gick jag igenom 3 omgångar med pergotime, 3 lågdosstimuleringar, 3 inseminationer samt 3 IVF. På andra IVF'et blev det en graviditet som slutade i MA vecka 12. 

Med min son blev jag gravid på första försöket med lågdosstimulering. Jag fick alltså hjälp att få en ägglossning och sen gjorde vi resten själva. Det blev en graviditet, det blev min fina son. 

Jag har PCO och därmed högt AMH-värde (14). Jag borde ligga i gruppen för bäst chanser. Jag borde få massa ägg och massa ägg i frysen.

Gemensamt för alla behandlingar är att jag får ut få mogna ägg och får få befruktade ägg. Det här är enda gången som jag fått två befruktade, innan har det bara varit ett. Alltså aldrig något till frysen. 

Jag kan inte blunda för att det måste innebära att kvaliten på mina ägg är dåliga. Min son är ett stort mirakel. Utan bra kvalite på äggen så är det helt kört för oss, det kvittar hur mycket vi kämpar. Utan något bra att befrukta kan det inte bli något.

Jag är så otroligt rädd för att jag aldrig ska få uppleva känslan av att vara tvåbarnsmamma. (Innerst inne drömmer jag fortfarande om att få tre barn. Helt galet att jag ens tänker tanken) 

Jag är rädd för att min son aldrig ska få uppleva känslan, tryggheten och allt det roliga med att få ett syskon. Jag är rädd för att aldrig få uppleva glädjen av att få se ett pluss igen, Gå på första VUL och se hjärtat slå. Gå på andra VUL och se en mini människa träda fram. Gå på RUL och faktiskt börja tro och förstå att detta är verkligt. Känna sparkarna. Få vara med om en förlossning igen. Få amma, Känna lukten av en nyfödd...

På mina bra dagar tänker jag på allt fina jag har. Min son, min sambo, vårt liv, våra vänner, våra familjer. Jag är lyckligt lottad. Jag kan sattsa mer på mig själv. Träna upp en stark och fin kropp. Resa mer, lägga mer pengar och tid på det jag har helt enkelt.

Men min dröm från så länge tillbaka, från när jag var liten, har alltid varit en stor familj. Ett riktigt svenssonliv. Jag är rädd för framiden. Trots att jag har svårt att tro, så lever hoppet kvar. Jag hoppas fortfarande på mirakel. Men på grund av det är jag även så himla rädd för att falla. Att livet ska svika mig, inte bli som jag ville...