Vi sitter i samma båt.

Jag hittade denna på nätet. Klockren. Jag som gråter för allt, grät självklart också när jag läste denna. Vi är så många som kämpar och de som inte är där har ingen aning om vilken sorg det är. Vi som kämpar har i princip samma känslor, tankar och längtan. Vi får alla utstå liknande reaktioner från omgivningen...

Varje blogg jag läser som handlar om sorgen och kampen om att inte kunna bestämma själv över hur ens familj ska se ut, känner jag igen mig i. Varje blogg känner  jag någon typ av gemenskap med. När man delar en sån stor sorg, flätas man samman. 

"Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt.

"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!"
Vet ni att piller är jävligt dyra?

"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!"