Testdag

Idag är det testdag. Jag tjuvtestade redan i fredags eftermiddag, men ville ändå testa idag. 
Det tog 1,5 år innan jag såg det magiska pluset igen. 
Jag behöver inte säga att jag är överlycklig, det tror jag de flesta förstår. Men jag är även livrädd. 

Men nu ska jag försöka ta en dag i taget och njuta av det faktum att jag faktiskt är gravid. Shit, det är så stort! :)

Vi sitter i samma båt.

Jag hittade denna på nätet. Klockren. Jag som gråter för allt, grät självklart också när jag läste denna. Vi är så många som kämpar och de som inte är där har ingen aning om vilken sorg det är. Vi som kämpar har i princip samma känslor, tankar och längtan. Vi får alla utstå liknande reaktioner från omgivningen...

Varje blogg jag läser som handlar om sorgen och kampen om att inte kunna bestämma själv över hur ens familj ska se ut, känner jag igen mig i. Varje blogg känner  jag någon typ av gemenskap med. När man delar en sån stor sorg, flätas man samman. 

"Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt.

"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!"
Vet ni att piller är jävligt dyra?

"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!"

Rädslan för framtiden

Vi har gjort syskonförsök i 1,5 år nu. 4 omgångar med lågdosstimulering, 3 inseminationer, 1 IVF där det inte ens blev någon återföring. 1 IVF där vi för snart en vecka sedan återförde 2 "okey" embryo. 

Innan min son, i ett tidigare förhållande, gick jag igenom 3 omgångar med pergotime, 3 lågdosstimuleringar, 3 inseminationer samt 3 IVF. På andra IVF'et blev det en graviditet som slutade i MA vecka 12. 

Med min son blev jag gravid på första försöket med lågdosstimulering. Jag fick alltså hjälp att få en ägglossning och sen gjorde vi resten själva. Det blev en graviditet, det blev min fina son. 

Jag har PCO och därmed högt AMH-värde (14). Jag borde ligga i gruppen för bäst chanser. Jag borde få massa ägg och massa ägg i frysen.

Gemensamt för alla behandlingar är att jag får ut få mogna ägg och får få befruktade ägg. Det här är enda gången som jag fått två befruktade, innan har det bara varit ett. Alltså aldrig något till frysen. 

Jag kan inte blunda för att det måste innebära att kvaliten på mina ägg är dåliga. Min son är ett stort mirakel. Utan bra kvalite på äggen så är det helt kört för oss, det kvittar hur mycket vi kämpar. Utan något bra att befrukta kan det inte bli något.

Jag är så otroligt rädd för att jag aldrig ska få uppleva känslan av att vara tvåbarnsmamma. (Innerst inne drömmer jag fortfarande om att få tre barn. Helt galet att jag ens tänker tanken) 

Jag är rädd för att min son aldrig ska få uppleva känslan, tryggheten och allt det roliga med att få ett syskon. Jag är rädd för att aldrig få uppleva glädjen av att få se ett pluss igen, Gå på första VUL och se hjärtat slå. Gå på andra VUL och se en mini människa träda fram. Gå på RUL och faktiskt börja tro och förstå att detta är verkligt. Känna sparkarna. Få vara med om en förlossning igen. Få amma, Känna lukten av en nyfödd...

På mina bra dagar tänker jag på allt fina jag har. Min son, min sambo, vårt liv, våra vänner, våra familjer. Jag är lyckligt lottad. Jag kan sattsa mer på mig själv. Träna upp en stark och fin kropp. Resa mer, lägga mer pengar och tid på det jag har helt enkelt.

Men min dröm från så länge tillbaka, från när jag var liten, har alltid varit en stor familj. Ett riktigt svenssonliv. Jag är rädd för framiden. Trots att jag har svårt att tro, så lever hoppet kvar. Jag hoppas fortfarande på mirakel. Men på grund av det är jag även så himla rädd för att falla. Att livet ska svika mig, inte bli som jag ville...

Mirakel under rätt förutsättningar

I torsdags gjorde vi äggplock.

Den 16de maj påbörjade jag för första gången sprayandet. Oavsett vad många säger så tyckte jag att det långa protokollet tog jätte lång tid. Jag sprayade i två veckor, började sen spruta den 30de maj. På fösta VUL hittade de endast fem blåsor… På andra VUL såg det bättre ut, runt 15 potentiella.

Sen fick jag vara sprutfri några dagar..

Jag hade så mycket förhoppningar. Vi gjorde så mycket annorlunda denna gången. Långa protokollet, ny ägglossningsspruta och för första gången ICSI. Det måste ju bara gå bra nu.

Nu var det dags för äggplock. Åtta ägg fick dem ut. Endast 3 var mogna! Sämsta äggplock så här långt....

Två blev befruktade via microinjektion. Jag gick som på nålar. Lördagen var det dags för återföring. Jag är ”bara” 33 år och de valde att sätta tillbaka båda två. Bara det säger att det inte var några toppenresultat. En var lite bättre än den andra sa han, men den bättre var inte jätte bra. Han gav mig 25-30% chans att lyckas denna gången.

Jag tror på mirakel. Jag har ett livslevande hemma, världens finaste tvååring som blev till nästan helt naturligt…  Men jag tror på mirakel under rätt förutsättningar. Jag har inga bra förutsättningar nu. Jag känner efter i hela kroppen och kan inte hitta minsta lilla tro på att det går vägen den här gången. Eller någonsin….

Jag är uttömd på hopp och energi och kämparglöd. Jag känner mig för närvarande bitter och rädd för framtiden. Så arg och ledsen för att så lite i mitt liv har gått som jag ville.

Torsdagen ett uselt äggplock. Fredagen somnade min finaste hund in i mitt knä. Lördagen återföring av två skruttiga ägg…. Jag kan inte riktigt hitta rätt ord, men jag kan säga att det inte var min bästa helg. 

Vi har förlorat en familjemedlem

Jag började försöka bli gravid för många många år sedan.
För fem och ett halvt år sedan kom min lilla björn till mig. Världens finaste och tillgivnaste. Han blev min första bebis. Han fanns där i vått och torrt.
Han var ren glädje. Han var min hjälte.

I fredags låg han med sitt huvud i mitt knä och somnade in för gott. Varje millimeter av min kropp känner att vi förlorat en familjemedlem. Mitt hjärta blöder av sorg.

Jag saknar honom så otroligt mycket. Han har varit i mitt liv under en av mina svåraste perioder. Jag har så mycket minnen, så mycket kärlek. Jag har så dåligt samvete över att jag inte kunde göra mer för honom. Han gjorde allt för mig. Han gav mig så mycket. Och nu är han bara borta. Min familj har blivit mindre.

Mina tårar slutar inte rinna.

Varför...

Åh jag vet inte....

Jag mådde ju bra...tyckte pausen var skön....

Men inte nu...kanske för att det börjar närma sig....

Nu är jag otålig....står och stampar.....rädd för framtiden....

Tiden sniglar sig fram...alla andra kommer fram i kön...på ett eller annat sätt....

Tiden springer....Jag blir älde,...ålderskillnaden....

Ett vakum...varför blev det så här....

Paus och den förlamande kärleken.

Vi har haft en ganska lång paus nu. Misslyckades med IVF i mitten av Februari och ska inte hoppa på tåget fören i Maj igen.

Det var otroligt tufft i början. Jag hörde klockan ticka alldeles för högt och fort.

Men nu...nu är det skönt. Jag mår bra, jag njuter, jag känner mig genuint lycklig igen. Jag har börjat träna, ordentlig träning. Jag känner mig snygg, jag känner mig rolig, jag känner mig glad.

Jag längtar till Maj då jag får sätta igång igen, samtidigt som jag är livrädd. Jag brukar dras ner i IVF-karusellens-mörker så snabbt. Det kommer så mycket hopp i samband med IVF. Hopp som jag är rädd ska få ytterligare en törn.... Jag vet inte om jag orkar det igen... Men jag är inte redo att ge upp.

Nu har jag inte behövt hoppas, nu har jag vetat att inget kan hända. Det har varit så skönt. Som ett underbart, varmt, soligt vaccum. Jag har levt i en positiv bubbla. Har inte behövt vara rädd för att mitt hjärta ska krossas.

Jag har aldrig velat ta paus förut, känt mig alldeles för stressad. Men nu är jag glad att jag har en paus. JAG behövde det verkligen, det känner jag nu....

Den otäcka kvävnings-incidenten i Nacka har satt sig i mitt hjärta. Jag kan inte släppa det, har gråtit, legat tätt bredvid mitt mirakel, stryker honom över kinden när han lugnt ligger och sover. Mitt hjärta har fysiskt gjort ont av kärlek till denna lilla älskade pojke. Som jag älskar honom, han är mitt allt, han är min livlina, min kärlek, mitt mirakel.

Jag har googlat all information om vad man ska göra och vad man ska undvika. Jag har vaknat om nätterna och väckt min sambo och berättat hur denna händelsen har tagit över min hjärna, har etsat sig fast i min rädsla, som en ständig påminnelse hur snabbt livet kan förändras….

Jag har tom. känt att jag inte vet om mitt hjärta, mitt hjärta som är så fullt av kärlek, hur det skulle klara av ett till mirakel. En till att älska så innerligt, så pass att det gör fysiskt ont, att älska så högt att jag ibland tappar andan. Att älska någon så högt att bara tanken att något kan hända får kärleken fylld av rädsla att lägga sig som ett mörkt skimmer framför ögonen.

Hur gör man som mamma, som förälder, hur släpper man kontrollen över sitt underverk? Jag ser faror överallt just nu. Jag vet att jag är ordentligt påverkad av händelsen. Jag hoppas det mesta lägger sig snart. I lagom mängd i alla fall. Jag står gärna som riddaren runt mitt mirakel och mottar bort alla faror, men jag förstår att jag inte kan vara där jämt och att jag måste lära mig att släppa lite kontroll utan att behöva vara rädd…..

Den är märklig denna kärlek. Inte visste jag att man kunde älska på det här sättet…