Rädsla och oro

Bebisen brukar oftast vara som mest aktiv på kvällarna. Igår kände jag inte bebisen. Jag drack ett glas kallt vatten och tyckte sen det var lite märkligt att bebisen inte reagerade.
Jag buffade ordentligt på magen, men inget. Jag buffade igen och igen och igen. Ingen respons. Kände paniken börja stiga. Gick ner och tog ytterligare ett glas vatten, men inget. Puffade igen....inget. Så här har det aldrig varit.

Ringde förlossningen. Jag fick komma in sa dem. Min sambo ville följa med, men jag ville inte väcka lillen. Och jag ville inte ringa min kompis som ska vara barnvakt när vi ska åka in. Jag darrade som ett asplöv, kunde inte tänka mig att vänta på att hon skulle ta sig dit. Klarade inte av tanken på att hon skulle se mig så här. Få uppmuntrande och tröstande ord.

Jag ville bara iväg och veta. I bilen in, trodde jag att sparkarna skulle komma. Men det gjorde de inte, paniken växte. Sen sista svängen innan jag nådde fram till SÖS, så tyckte jag att jag kände något. Men det var inte så tydligt. Men lugnade mig lite.

När jag kom in på förlossningen hör jag bebisgråt, nyfödda bebisar som gråter. Mitt hjärta svider. Kommer jag få uppleva det här. Kommer jag någon gång åka in hit och gå ut genom dörren med en frisk levande bebis?

De satt på CTG och hjärtat hördes fint. Sen blev bebisen helvild. Efter ca 40 min fick jag åka hem.

Ett par framför mig i korridoren bar på ett babyskydd mellan sig och fnissade och pratade glatt.

Jag kände mig.... som att jag var snuvad på konfekten, som att det aldrig kommer bli min tur. Det kände som när jag för hundrafemtielfte gången lämnar fertilitetskliniken. Jag kände en sorg, ledsamhet och rädsla.

Hur fungerar egentligen hjärnan? Jag har två dagar kvar till BF nu, höggravid, ingen bebis i sikte, inga känningar alls.... Då blir jag ledsen...och rädd att det aldrig kommer hända. Att jag aldrig kommer få använda de små små kläderna som ligger så fint ihopvikta i byrån i bebisrummet. Att min lilla skrutt hemma aldrig kommer få bli storebror, att jag aldrig kommer då amma igen, att jag inte kommer få sitta i min fina gungstol bredvid spjälsängen och titta ner på min lilla bebis och tänka att min dröm äntligen är uppfylld. Jag blev tvåbarnsmamma, jag nådde min dröm....

Jag är livrädd, är detta normalt? Hur kan jag inte tro att detta kommer hända? Är det historien som gör att man inte vågar tro eller förbereder jag mig för att det faktiskt aldrig kommer hända.....för att något kommer gå helt fel och jag vet redan det.....undermedvetet?

Jag är så rädd, jag vill detta så mycket. Jag vill hålla en levande frisk bebis i mina armar och gå där fnissande i korridoren med min sambo och känna att jag klarade det. Jag nådde ända fram, nu får jag gå hem och krama två mirakel....

Sista arbetsdagen

Igår gjorde jag min sista arbetsdag på minst ett år. Nu är jag föräldraledig, eller egentligen har jag semester i en vecka, sen går jag på föräldraledighet.

I bilen hem kom det lite tårar i ögonen, vilken milstolpe detta har varit. Det kändes så långt borta... Men nu är jag så här nära mitt mål.

Vecka 39 nu, en del av mig längtar efter bebisen så att jag tror jag håller på att spricka. En del av mig är nervös över hur livet som tvåbarnsmamma ska bli. Jag har läst så många gånger att man inte ska känna några skuldkänslor mot sitt nuvarande barn. Ett syskon är en gåva, trots det känner jag så ofta att bebisen får vänta ett litet tag till så att jag får lite mer ensamtid med mitt första mirakel. Jag älskar honom så oändligt och är så nervös över hur han kommer få det när bebisen kommer. Är livrädd att jag kommer ta ut kommande sömnbrist på honom, eller att han kommer känna sig undanskuffad eller liknande.

Men den andra delen av mig spricker snart, rent fysiskt och av längtan och spänning över det lilla liv som ligger i min mage. Du är så välkommen att komma nu. Storebror undrar dagligen när du kommer och jag med! Ibland känns det som att du aldrig kommer komma ut från magen, hur surrealistiskt det än kan låta.

Nu är de flesta förberedelserna gjorda. Jag håller på att måla om en gungstol till bebisrummet, är jätte mysigt att pyssla med sånt nu tycker jag. Annars är det typ bara bebisväskan som är kvar att packa, den hade jag tänkt packa i helgen. Har en stark känsla av att jag kommer gå över den här gången också, därav känner jag ingen panik över det.

Shit, om allt nu går som det ska, så har jag inom max 3,5 veckor två fantastiska mirakel. Hur stort är inte det. Som jag längtat. Känns som att hela mitt livs jagande är slut då. Då har jag äntligen uppnått min största dröm....

Vecka 36

En månad kvar. Nu börjar det bli tungt. Jag tycker inte om att vara gravid, även om jag älskar det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Hela kroppen är kliig på insidan. Jag känner hur bebisen borrar ner sig i bäckenet, jag är tung, får konstant sammandragningar, ont i ryggen (foglossningar) konstant. Kan inte gå för mycket, kan inte sitta för mycket, kan inte ligga på rygg, börjar bli illamående igen. 

Så nära men ändå så långt ifrån…på alla sätt. Både fysiskt och mentalt.

Jag är rädd och orolig för så mycket denna gång. Kommer barnet vara vid liv? Kommer barnet vara friskt? Medför IVF större risk för missbildningar eller skada hos barnet..... 

Jag såg bebisen senast vid RUL i vecka 18/19. Det är så länge sedan. 

Jag är rädd att jag beblandat mig för mycket med naturens gång. Att jag skulle nöjt mig med det fina lilla perfekta mirakel jag redan fått. Är rädd att detta kommer sluta i någon typ av katastrof... Sjukt barn, inget levande barn. Jag är så rädd för att falla på målsnöret...

När ska jag sluta vara så rädd och acceptera att jag kanske bara hade turen, var värd detta.

Jag ber och hoppas att allt kommer gå bra. Att vi har turen att få ett friskt, levande barn.

Så nära, men ändå så långt borta….

Vecka 32

Tider går framåt, oftast inte tillräckligt fort dock.

Jag har ställt in min på att det kommer bli en liten bebis snart. Men samtidigt är jag på något sätt så mycket mer rädd nu än när jag väntade sonen. Jag är i vecka 32, men har ännu inte vågat köpa en enda liten sak till bebisen. Det tar emot och jag fryser till is av rädsla när jag står och titta på bebiskläder.

Jag vågar inte heller planera för när jag ska gå hem. Det känns så otroligt att jag kommer få vara mammaledig igen, jag vågar fortfarande inte tro att det gick vägen denna gång. Det kommer nog krävas den lilla i mina armar innan jag tror på det.

Vi har ju en del saker/kläder från sonen kvar. De ligger nedpackade långt in i förrådet. Vet inte när jag ska våga mig på att gå igenom vad som behövs och vad jag behöver införskaffa. Har sagt att jag ska göra det efter årsskiftet…..hm

Appen säger 58 dagar kvar, 79,3 % avklarat. Känns helt fantastiskt, det första jag tittar på när jag vaknar på morgonen.

Annars fyller lillkillen snart hela 3 år om bara ungefär två veckor. Han är underbar, har alltid varit. Han pussar på magen och undrar när bebisen ska komma ut. Säger att han vill hålla bebisen försiktigt.

I helgen hade han dock sitt livs värsta trots. Det tillsammans med att sambon hade ordnat en myshelg till Gotland… ja vad ska jag säga. Det var som att ha två småbarn. Min sambo har inte jätte bra tålamod alltid och har inte samma förmåga som mig att bita sig i läppen. Jag försökte lugna båda, samtidigt som ryggen höll på att gå mitt i tur och sammandragningarna gjorde att jag bara ville går och lägga mig.

Förhållandet tar stryk av småbarnsåren och nu ska vi ha en liten till. Förväntan och ivern inför det nya lilla livet som jag bär på blandas av rädsla för hur det ska gå......  

Vecka 29

Nu jag har gått in i vecka 29. Tiden går fort…..och…långsamt…..

Jag är fullt medveten om att jag rent faktamässigt bär på en bebis som, om allt går bra, kommer ut om inte en allt för snar framtid.

Men min hjärna och rent emotionellt hänger jag inte med. Eller jag vågar inte hänga med. Inför andra är jag som vem som helst. Jag diskuterar det praktiska med första tiden. Men emotionellt vågar jag inte tro på att jag faktiskt ska få ett litet mirakel till. En del av mig blir lite orolig. Jag har liksom stängt av känslorna för bebisen. Ibland tillåter jag mig att känna. Som för någon vecka sen. Jag sitter i bilen och är gravid i vecka 28 och helt plötsligt börjar jag storgråta. Av lycka. Jag gråter och tänker på hur nära jag är. Jag ser framför mig tiden på BB när jag får hålla detta lilla mirakel i armarna. Att min älskade son ska bli storebror. Jag gråter.

Sen stänger jag av.

Jag är rädd att det ska påverka mina känslor när bebisen kommer ut.

Samtidigt som jag vet att det var likadant när sonen låg i magen. Jag ”älskade” inte honom när han låg i magen, jag tillät mig inte att få såna känslor. Jag var för rädd.

Sen kom han ut och jag…….älskade honom….absolut, det tvivlade jag aldrig på. Men inte den där brinnande känslan direkt. Jag var helt slut och han lades i cpap, och jag hängde inte med. Jag satt med honom i min famn med slangar runt om. Jag älskade honom, men framförallt var situationen surrealistisk. Jag mamma…..mitt barn…..för svår att förstå efter så lång tid.

Sen kom vi hem, känslorna växte. Jag lärde känna denna lilla kille. Precis som vilket förhållande som helst. Jag visste inte vem han var när han låg i magen. Det tog inte lång tid innan känslorna var så där brännande starka. Men trots det, varje dag har jag vaknat och tyckt att jag älskar honom ännu lite mer. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle älska mitt barn. Men jag hade aldrig någon aning om hur mycket man kunde älska. Jag nyper mig själv dagligen över lyckan han bringar. Jag älskar honom villkorslöst och för varje dag som går växer denna känsla ännu mer. Även när jag tror att den inte kan bli större. Han är mitt allt, mitt liv, min luft, min stora kärlek.

Nu. 

Jag visste inte att det kunde göra så ont att vara sekundärt barnlös och skulle jag inte befinna mig i detta otroligt lyckliga tillstånd nu skulle jag må skit. Men trots det så ser jag detta barn som en stor…bonus. 

Lyckas vi nu så är denna resa över. Jag orkar inte rent psykiskt en gång till. Min ork är slut, min kämparglöd håller på att slockna.  Jag har alltid önskat mig tre barn. Men två barn är för mig en större lycka än jag någonsin trodde var möjlig. Därav är det så svårt att förstå, att jag är så nära min livs dröm nu. Tvåbarnsmor.

Jag vet även hur kärleken för ett barn känns nu. Jag vet vad jag har att förlora så jag vågar inte släppa in bebisen. Jag vet inte hur jag skulle överleva om något hände nu.

Så mycket tankar, känslor, glädje och sorg i ett. Det är svårt att greppa. 

Herre gud vilken berg och dalbana av känslor de senaste 8 åren varit...

99

Ett delmål avklarat. Inte längre tresiffrigt…. :) Idag står det på min gravidapp att det är 99 dagar kvar till BF.

Igår satt jag i soffan och tittade på bron. Till vänster om mig har jag två dörrar in till två små rum. I det ena sover vår son. Han har ganska nyligen fått en riktig säng. Spjälsängen har vi ställt in i det andra rummet. Det som ska bli bebisrummet. Båda dörrarna stod öppna och i det ena ser jag lilla Ms bord och stolar och i det andra ser jag spjälsängen. Kommer det här bli min verklighet? Kommer jag faktiskt bli tvåbarnsmamma…

Jag är i vecka 26 nu. I nästa vecka står det ” Många barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt”, i gravidappen. Jag kommer nog inte föda för tidigt. Men det känns ändå stort och lite tryggt….

Det går inte förstå om man inte varit i denna situation, knappt då. Men jag har längtat så ofantligt efter barn hela mitt vuxna liv. Jag har kämpat sedan jag var 26år. Vilket är 8 år snart. 8år! Jag har svårt att ta in att detta kommer bli sant. Att JAG kommer bli tvåbarnsmamma. Så naturligt och enkelt för så många, de flesta. Men så obegripligt och ofantligt stort för mig. Jag distanserar mig till och med från bebisen. Jag känner hårdare och hårdare sparkar dagligen och en lyckokänsla sprider sig varje gång genom kroppen. Men annars vågar jag inte riktigt tro på att jag haft en sån ofantlig tur. Jag vågar inte köpa något, vågar knappt titta på något.

Ni vet, det där man önskar så hett. Det har varit så ogreppbart så länge. Det är så svårt att ta in och våga tro och inse att jag faktiskt mest troligen kommer få en liten bebis till…. 

Det här med IVF

Vi var och träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dem på snart ett år. De visste inte att vi var gravida. Självklart kom frågan upp, tog det långt tid?
Jag blev lite ställd. Hade inte förväntat mig den. Den frågan är så privat för mig. Vi har varit ganska tajta, men inte längre. Var som sagt snart ett år sedan vi sågs.
Ja svarade jag, typ ett år, drygt ett år (sanningen är att det tog 1,5år) Jag vet inte varför jag inte sa det. Sen fyllde jag i. M gick snabbt, men inte den här gången. (Som att det hade någon betydelse, som att jag ändå var en ganska bra människa som klarar av att bli gravid.)
Klarade ni det utan hjälp frågade hon. Jag blev ännu mer ställd. Ännu privatare.
Ja, svarade jag och bytte snabbt ämne.
Varför svarade jag så? Eller jag vet varför. För jag skäms över att jag inte kan bli gravid som majoriteten. Jag skäms över att vara annorlunda. Att bli gravid är så kvinnligt. Så rätt. Så naturligt. Inte för mig. För mig innebär det så mycket mer. Att gå igenom helvetets eldar om och om igen.

Min vän har precis fått sitt första barn. För lite drygt fyra månader sedan.
Hon sa att hon redan börjat prata om syskon. Hon vill ha en till, snart.

Jag hade jätte trevligt, det var kul att se dem igen. Trots det gick jag därifrån med något konstigt i magen som fortfarande sitter kvar.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Hon pratade om syskon som något så självklart. Jag har alltid varit så ödmjuk inför att få bära på ett mirakel till. Det har aldrig varit något självklart för mig. Snarare tvärtom. Självklart ska det inte behöva vara så. Men hennes naturliga syn på barnaskaffande, påminde mig så mycket om allt det jag gått igenom.
En del av mig blir arg att folk inte förstår vilket mirakel det är att bli gravid. Att det egentligen är mer konstigt att så många lyckas än att "så få" inte lyckas.