Folks dumma kommentarer

Jag förstår inte människor alltid, hur de tänker….. Vad som får dem att tro att de kan säga allt som de tänker på. Ibland är det bättre att hålla vissa saker för sig själv.

När vi har berättat för folk om att vi är gravida igen, har den första kommentaren i 90% av fallen varit: (självklart inte från de få som vetat att vi kämpat) ”Grattis, hur gick det till, var det planerat?” I samma andetag, i samma mening…..

Seriöst vad fan är det för fråga och vad fan har det för betydelse? Om det INTE var planerat så är den frågan ändå helt irrelevant. Vi har ju onekligen bestämt oss för att behålla så på vilket sätt är det relevant att veta?

Min sambo rycker på axlarna åt de flesta dumma kommentaren man kan få från folk. Men tom han reagerade sist.

Att skaffa barn är så ofantligt privat, det mest privata två människor bestämmer sig för.

Hur det gick till, om det var planerat, hur länge vi försökt, om jag använt skydd eller inte…

Jag förstår inte, i min värld finns inte ens dessa frågor. Jag kan tyst undra ibland, men jag är uppfostrad att man inte ställer vilka frågor som helst. Det handlar inte om att vara frispråkig, det handlar om att vara oartig.

Det är lika dumma kommentarer som att fråga ”när ska ni ha barn”

Jag älskar det här inlägget: http://mama.nu/kronikor/snalla-sluta-fraga-nar-vi-ska-skaffa-barn/

Det är så klockrent och för mig helt naturligt. Jag kan seriöst säga att jag anser att folk som ställer såna här dumma frågor, inte är särskilt socialt begåvade, med en begränsad livserfarenhet och har brist på ödmjukhet.

Man kan absolut ställa dessa frågor i en privat, förtrolig miljö, med en nära vän. Men i mitt fall är det kollegor och vänner som ställer det högt i en öppen miljö.

Idioti!

Om jag fortsätter på mitt spår om dumma saker folk säger så blir jag så rysligt provocerad av att folk tror att de får säga vad som helst om min vikt på grund av att jag är gravid.

Här om dagen kom det in en frilansare till oss, han tittar lite snett på min mage och jag säger ”-japp, jag väntar en till”

Han svara ungefär så här: ”Åh, är det så. Jag såg dig på lagret förut, bakifrån, och jag förstod inte vem det var. Du har fått så stor rumpa. Eller vänta, det är säkert inte din rumpa som blivit större du har lagt på dig på sidorna. (så pekar han där kärlekshantagen sitter) Sen skrattar han och säger att det är inget konstigt, man blir stor där om man väntar en pojke….eller om det var en flicka…..”

Jag skrattade bara lite åt det. Men när jag kommer hem, blir jag jätte ilsken. Vem tror han att han är. Han känner inte mig så väl, jag skulle lika gärna kunna mått jätte dåligt av en kommentar av min vikt.

Några dagar senare kommer en annan frilansare in. Han säger ””grattis” när han tittat på mig, och sen fyller han i med. Hur mycket har du egentligen gått upp?”

Tycker du att jag är tjock sa jag.

”Ja, du har ju blivit jätte tjock.”

Då fick jag bara därifrån.

Jag är en ganska normalt smal människa i vanliga fall. (jag är 170cm och brukar väga 58kg) Jag är fullt medveten om att jag är mycket större nu, men jag behöver ingen som påpekar det för mig. Om jag nu är smal i vanliga fall så borde väl folk förstå att jag själv vet om att jag blivit större nu och de borde väl rimlig förstå att jag inte vill gå runt och vara tjock (nu syftar jag inte på min gravidmage, utan jag har gått upp mer än man ”ska” vid den här tiden. Jag har redan lagt på mig 10kg) Men jag gör vad jag kan, jag tränar mellan 4-6 gånger i veckan och jag äter normalt. Vad mer ska jag göra? Jag är så trött på att folk tror att de kan kommentera min vikt bara för att jag är gravid. Jag är redan lite stressad över att jag går upp med sån raketfart, jag behöver inte stressen från folk omkring mig.

Slut på meddelandet.

Kram från en tjock men överlycklig äntligengravidigen kvinna. 

Kärlek

Att jag skulle älska mitt barn tvivlade jag aldrig på. Men så här mycket....det kunde jag inte ens drömma om. Denna lilla människa, som jag bara har till låns i ungefär 18 år, håller mitt hjärta i sina händer.
Han har somnat i vår säng och jag kan inte sluta titta på honom och förundras över den enorma kärlek jag känner för honom. Jag skulle ge mitt liv för honom vilken sekund som helst. Han är mitt allt, min stora kärlek och han gav mitt liv en mening.
Älskar alla sina barn på det här sättet? I så fall borde världen vara en bättre plats kan jag tycka. En värld fylld av kärlek och respekt.
Men vad vet jag....
Förutom att jag älskar min son över allt annat och att jag trots det vaknar varje morgon och tittar in i dessa underbara ögon och känner att kärleken till detta mirakel är ännu större idag. ❤️

Att vara gravid och att vänta barn.

Jag satt på facebook en sväng igår och såg en bild/inlägg från en tjej från min mammagrupp. Hon hade fått en liten till. Hon hade lagt upp en bild på sin lilla nyfödda bebis tillsammans med sin dotter som är lika gammal som min son.
Det första som gick igenom min kropp var avundsjuka....och sorg. Hela barnlöshetskarusellen strömmade igenom min kropp och jag kunde knappt titta på bilden. Jag kände saknade efter doften av en nyfödd, av närheten, den lilla kroppen, att amma, de pyttesmå kläderna....förlossningen.....ja allt!

Sen slog det mig, jag väntar faktiskt barn. Om allt går bra, så kommer jag kunna lägga ut en sån bild om 4-5 månader.

Jag har haft så svårt att tro på denna graviditet. Har haft jätte svårt att berätta för folk. Jag har inte berättat för en enda via sms eller telefon. Bara när vi träffats, för att det inte går att undvika att se då. Jag har knappt kunna säga att jag är gravid.

Men nu i vecka 22 gick jag från att vara gravid till att faktiskt vänta barn..
Det slog mig helt plötsligt att jag faktiskt väntar ett barn till, det var stort. En ENORMT längtan sköljde över mig. Jag insåg för första gången sedan jag såg det där plusset på stickan att jag troligen kommer få känna doften av en nyfödd igen, få hålla i en sån där liten liten kropp, få amma igen, klä på ett litet mirakel pyttesmå kläder igen... vara med om en förlossningen igen. Det var en fantastisk uppenbarelse, som att jag först nu insåg vad det är jag är med om igen. Samtidigt som jag blev livrädd, då jag verkligen insåg hur ofantligt mycket jag vill detta. Att jag inte vill förlora det lilla livet i mig. Jag har självklart alltid vetat att jag vill detta, vi har försökt länge och gått igenom en hel del behandlingar. Men nu blev det så verkligt för mig, och därmed så mycket att förlora.

Men iallafall, jag är så lycklig, jag väntar barn! :)

50%

Nu har jag gått 50% av min graviditet. Känns stort, inte som någon milstolpe, men som att man ändå kommer framåt.

Nu har jag börjat njuta. De flesta gravidkrämporna är över, jag känner bebisen i magen regelbundet och vi har ett lyckat RUL bakom oss från förra veckan.

Det kanske tom kan gå vägen det här! :)

Men om jag får klaga lite (även om jag själv hatade när andra gjorde det när jag inte var gravid) så har jag blivit så stor. Alltså inte bara magen, utan jag har även gått upp så mycket i vikt. Jag kan inte stoppa det. Jag tränar regelbundet och försöker äta bra. Det kanske inte är det bästa alltid, men så mycket bättre än innan jag blev gravid. Men trots det så bara stiger siffrorna på vågen.

Jag får lite panik över att ha noll kontroll över kroppen. Men ta mig inte fel. Jag går upp så mycket som krävs om det innebär en liten frisk bebis i famnen i början av nästa år. Men jag vet ju att det inte är hälsosamt varken för mig eller bebis om jag går upp för mycket.

Jag brottas i övrigt fortfarande med mycket katastroftankar. De mesta handlar om min son, att något skulle hända honom. Tanken på cancer förlamar mig. Jag hör så mycket hemska historier omkring mig och jag är så rädd för att vår familj kommer drabbas. Jag tänker ofta på Jenny, https://jagtankerintedo.wordpress.com/, på hur hennes familj mår. Hur hennes son mår nu. Om han fortfarande saknar henne så han gråter, eller om han redan börjat anpassa sig…..

Min sambo har varit borta i några dagar. Igår när lillen hade lagt sig och jag satt och tittade på tv så kom det katastroftankar igen. Jag kissar ju fortfarande massor på nätterna. Nu är vi ensamma hemma. Ytterdörren är låst, vi har lamellgardiner för ena sidan, så man inte kan se in. Tänk om jag trillar i trappan när jag går ner i natt tänkte jag, tänk om jag trillar så illa att jag bryter nacken och dör. Min son vaknar upp på morgonen. Han kan inte väcka mig och han kommer inte ut genom huset, inget hör honom skrika och ingen kan se honom. Jag vet inte riktigt hur länge min sambo kommer vara borta. Någon kommer säkert börja ringa när han inte dyker upp på dagis och jag inte kommer till jobb. Men ingen kommer ju åka ut och slå in dörren….

Förstår ni, dessa jobbiga tankar kämpar jag mot så ofta numera. Jag vet inte om det är hormoner och rädsla blandat i en liten burk....jag hoppas det, så att de tar slut någongång...

Nu när jag väntar en liten till känner jag mig ibland egoistisk. Rädd att något ska hända min son för att jag inte ”nöjde mig”. Ganska befängt va? De flesta som kan, skaffar fler än ett barn…

Imorse, i bilen till jobbet, hörde jag någon reklam om barncancerfonden och hela jag frös till is. Jag skulle dö om något hände min son. Jag skulle inte klara det, snälla gode gud fortsätt vaka över min skatt här hemma och se till att inget ont händer honom. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda min son mot alla faror och sorger som jag kan skydda honom ifrån. Men det finns så mycket i livet som jag inte kommer kunna skydda honom ifrån. Det skrämmer mig något så in i h-lvete! (Milt uttryckt)

Sen förstår jag inte hur jag ska kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar min son. Kan man göra det? Älska en till liten individ så ofantligt mycket som jag älskar min skrutt här hemma… Tänk om det inte blir så, eller tänk om min lilla son känner sig utanför när lillen kommer….. Att han tror att jag övergivit honom…

Så mycket tankar…..

Smärta och rädsla

Bebisen mådde som tur var bra igår. Det är huvudsaken. Jag har dock fortfarande så ofantligt ont i magen så jag knappt kan gå. Smärtan sitter centralt långt ner och det hugger som knivar. Det blir ännu värre när jag kissar, då hugger det så mycket i magen att jag måste knipa av strålen och ta en paus. De förstod inte varför jag hade sån smärta. Jag hade inte UVI och hon trodde inte på foglossning då jag inte hade ont i fogarna. Kanske ligamentssmärtor sa hon, men så ont borde jag inte ha då. Jag fick iallafall åka hem, men jag är hemma från jobbet idag.  

Inatt har jag inte kunnat sova på rygg, då har det gjort jätte ont igen. Har bara kunnat sova på sidan, med en kudde under ena benet.

Någon som varit med om någon liknande smärta och kan ha någon aning om vad det handlar om? Eller som har något råd om vad jag ska göra?

Jag kan leva med smärtan så länge jag vet att bebisen mår bra, men tyvärr kan jag inte släppa oron för bebisen då de inte kunde hitta varför jag har ont.

Jag är som jag skrev tidigare inne i en ganska jobbig period nu, trodde det skulle bli lättare ju längre gången jag blev, men så har det inte varit. Jag är i vecka 18 nu. Vet inte om det beror på att vi precis har börjat berätta för folk, att det är det som gör att jag är så rädd. Och att vi berättat för vår lilla son, han är så glad för bebisen och pratar ofta om den. 

Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel och att jag måste berätta för honom att bebisen inte lever längre. Just nu är det allt jag kan tänka på, att detta inte kommer gå vägen. Innan kunde jag se framför mig att det faktiskt skulle det, men inte längre. Trots att missfall nu är jätte ovanligt....

Gynakuten

Just nu sitter jag på gynakuten. Jag har så ont i magen, framförallt när jag kissar.
Jag är livrädd. Jag vet inte hur jag ska klara det om bebisen inte lever mer.
Jag orkar inte ännu ett bakslag.
Jag känner paniken stiga i mig...