Jag satt på facebook en sväng igår och såg en bild/inlägg från en tjej från min mammagrupp. Hon hade fått en liten till. Hon hade lagt upp en bild på sin lilla nyfödda bebis tillsammans med sin dotter som är lika gammal som min son.
Det första som gick igenom min kropp var avundsjuka....och sorg. Hela barnlöshetskarusellen strömmade igenom min kropp och jag kunde knappt titta på bilden. Jag kände saknade efter doften av en nyfödd, av närheten, den lilla kroppen, att amma, de pyttesmå kläderna....förlossningen.....ja allt!
Sen slog det mig, jag väntar faktiskt barn. Om allt går bra, så kommer jag kunna lägga ut en sån bild om 4-5 månader.
Jag har haft så svårt att tro på denna graviditet. Har haft jätte svårt att berätta för folk. Jag har inte berättat för en enda via sms eller telefon. Bara när vi träffats, för att det inte går att undvika att se då. Jag har knappt kunna säga att jag är gravid.
Men nu i vecka 22 gick jag från att vara gravid till att faktiskt vänta barn..
Det slog mig helt plötsligt att jag faktiskt väntar ett barn till, det var stort. En ENORMT längtan sköljde över mig. Jag insåg för första gången sedan jag såg det där plusset på stickan att jag troligen kommer få känna doften av en nyfödd igen, få hålla i en sån där liten liten kropp, få amma igen, klä på ett litet mirakel pyttesmå kläder igen... vara med om en förlossningen igen. Det var en fantastisk uppenbarelse, som att jag först nu insåg vad det är jag är med om igen. Samtidigt som jag blev livrädd, då jag verkligen insåg hur ofantligt mycket jag vill detta. Att jag inte vill förlora det lilla livet i mig. Jag har självklart alltid vetat att jag vill detta, vi har försökt länge och gått igenom en hel del behandlingar. Men nu blev det så verkligt för mig, och därmed så mycket att förlora.
Men iallafall, jag är så lycklig, jag väntar barn! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar