50%

Nu har jag gått 50% av min graviditet. Känns stort, inte som någon milstolpe, men som att man ändå kommer framåt.

Nu har jag börjat njuta. De flesta gravidkrämporna är över, jag känner bebisen i magen regelbundet och vi har ett lyckat RUL bakom oss från förra veckan.

Det kanske tom kan gå vägen det här! :)

Men om jag får klaga lite (även om jag själv hatade när andra gjorde det när jag inte var gravid) så har jag blivit så stor. Alltså inte bara magen, utan jag har även gått upp så mycket i vikt. Jag kan inte stoppa det. Jag tränar regelbundet och försöker äta bra. Det kanske inte är det bästa alltid, men så mycket bättre än innan jag blev gravid. Men trots det så bara stiger siffrorna på vågen.

Jag får lite panik över att ha noll kontroll över kroppen. Men ta mig inte fel. Jag går upp så mycket som krävs om det innebär en liten frisk bebis i famnen i början av nästa år. Men jag vet ju att det inte är hälsosamt varken för mig eller bebis om jag går upp för mycket.

Jag brottas i övrigt fortfarande med mycket katastroftankar. De mesta handlar om min son, att något skulle hända honom. Tanken på cancer förlamar mig. Jag hör så mycket hemska historier omkring mig och jag är så rädd för att vår familj kommer drabbas. Jag tänker ofta på Jenny, https://jagtankerintedo.wordpress.com/, på hur hennes familj mår. Hur hennes son mår nu. Om han fortfarande saknar henne så han gråter, eller om han redan börjat anpassa sig…..

Min sambo har varit borta i några dagar. Igår när lillen hade lagt sig och jag satt och tittade på tv så kom det katastroftankar igen. Jag kissar ju fortfarande massor på nätterna. Nu är vi ensamma hemma. Ytterdörren är låst, vi har lamellgardiner för ena sidan, så man inte kan se in. Tänk om jag trillar i trappan när jag går ner i natt tänkte jag, tänk om jag trillar så illa att jag bryter nacken och dör. Min son vaknar upp på morgonen. Han kan inte väcka mig och han kommer inte ut genom huset, inget hör honom skrika och ingen kan se honom. Jag vet inte riktigt hur länge min sambo kommer vara borta. Någon kommer säkert börja ringa när han inte dyker upp på dagis och jag inte kommer till jobb. Men ingen kommer ju åka ut och slå in dörren….

Förstår ni, dessa jobbiga tankar kämpar jag mot så ofta numera. Jag vet inte om det är hormoner och rädsla blandat i en liten burk....jag hoppas det, så att de tar slut någongång...

Nu när jag väntar en liten till känner jag mig ibland egoistisk. Rädd att något ska hända min son för att jag inte ”nöjde mig”. Ganska befängt va? De flesta som kan, skaffar fler än ett barn…

Imorse, i bilen till jobbet, hörde jag någon reklam om barncancerfonden och hela jag frös till is. Jag skulle dö om något hände min son. Jag skulle inte klara det, snälla gode gud fortsätt vaka över min skatt här hemma och se till att inget ont händer honom. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda min son mot alla faror och sorger som jag kan skydda honom ifrån. Men det finns så mycket i livet som jag inte kommer kunna skydda honom ifrån. Det skrämmer mig något så in i h-lvete! (Milt uttryckt)

Sen förstår jag inte hur jag ska kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar min son. Kan man göra det? Älska en till liten individ så ofantligt mycket som jag älskar min skrutt här hemma… Tänk om det inte blir så, eller tänk om min lilla son känner sig utanför när lillen kommer….. Att han tror att jag övergivit honom…

Så mycket tankar…..