Smärta och rädsla

Bebisen mådde som tur var bra igår. Det är huvudsaken. Jag har dock fortfarande så ofantligt ont i magen så jag knappt kan gå. Smärtan sitter centralt långt ner och det hugger som knivar. Det blir ännu värre när jag kissar, då hugger det så mycket i magen att jag måste knipa av strålen och ta en paus. De förstod inte varför jag hade sån smärta. Jag hade inte UVI och hon trodde inte på foglossning då jag inte hade ont i fogarna. Kanske ligamentssmärtor sa hon, men så ont borde jag inte ha då. Jag fick iallafall åka hem, men jag är hemma från jobbet idag.  

Inatt har jag inte kunnat sova på rygg, då har det gjort jätte ont igen. Har bara kunnat sova på sidan, med en kudde under ena benet.

Någon som varit med om någon liknande smärta och kan ha någon aning om vad det handlar om? Eller som har något råd om vad jag ska göra?

Jag kan leva med smärtan så länge jag vet att bebisen mår bra, men tyvärr kan jag inte släppa oron för bebisen då de inte kunde hitta varför jag har ont.

Jag är som jag skrev tidigare inne i en ganska jobbig period nu, trodde det skulle bli lättare ju längre gången jag blev, men så har det inte varit. Jag är i vecka 18 nu. Vet inte om det beror på att vi precis har börjat berätta för folk, att det är det som gör att jag är så rädd. Och att vi berättat för vår lilla son, han är så glad för bebisen och pratar ofta om den. 

Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel och att jag måste berätta för honom att bebisen inte lever längre. Just nu är det allt jag kan tänka på, att detta inte kommer gå vägen. Innan kunde jag se framför mig att det faktiskt skulle det, men inte längre. Trots att missfall nu är jätte ovanligt....