Kärlek

Att jag skulle älska mitt barn tvivlade jag aldrig på. Men så här mycket....det kunde jag inte ens drömma om. Denna lilla människa, som jag bara har till låns i ungefär 18 år, håller mitt hjärta i sina händer.
Han har somnat i vår säng och jag kan inte sluta titta på honom och förundras över den enorma kärlek jag känner för honom. Jag skulle ge mitt liv för honom vilken sekund som helst. Han är mitt allt, min stora kärlek och han gav mitt liv en mening.
Älskar alla sina barn på det här sättet? I så fall borde världen vara en bättre plats kan jag tycka. En värld fylld av kärlek och respekt.
Men vad vet jag....
Förutom att jag älskar min son över allt annat och att jag trots det vaknar varje morgon och tittar in i dessa underbara ögon och känner att kärleken till detta mirakel är ännu större idag. ❤️

Att vara gravid och att vänta barn.

Jag satt på facebook en sväng igår och såg en bild/inlägg från en tjej från min mammagrupp. Hon hade fått en liten till. Hon hade lagt upp en bild på sin lilla nyfödda bebis tillsammans med sin dotter som är lika gammal som min son.
Det första som gick igenom min kropp var avundsjuka....och sorg. Hela barnlöshetskarusellen strömmade igenom min kropp och jag kunde knappt titta på bilden. Jag kände saknade efter doften av en nyfödd, av närheten, den lilla kroppen, att amma, de pyttesmå kläderna....förlossningen.....ja allt!

Sen slog det mig, jag väntar faktiskt barn. Om allt går bra, så kommer jag kunna lägga ut en sån bild om 4-5 månader.

Jag har haft så svårt att tro på denna graviditet. Har haft jätte svårt att berätta för folk. Jag har inte berättat för en enda via sms eller telefon. Bara när vi träffats, för att det inte går att undvika att se då. Jag har knappt kunna säga att jag är gravid.

Men nu i vecka 22 gick jag från att vara gravid till att faktiskt vänta barn..
Det slog mig helt plötsligt att jag faktiskt väntar ett barn till, det var stort. En ENORMT längtan sköljde över mig. Jag insåg för första gången sedan jag såg det där plusset på stickan att jag troligen kommer få känna doften av en nyfödd igen, få hålla i en sån där liten liten kropp, få amma igen, klä på ett litet mirakel pyttesmå kläder igen... vara med om en förlossningen igen. Det var en fantastisk uppenbarelse, som att jag först nu insåg vad det är jag är med om igen. Samtidigt som jag blev livrädd, då jag verkligen insåg hur ofantligt mycket jag vill detta. Att jag inte vill förlora det lilla livet i mig. Jag har självklart alltid vetat att jag vill detta, vi har försökt länge och gått igenom en hel del behandlingar. Men nu blev det så verkligt för mig, och därmed så mycket att förlora.

Men iallafall, jag är så lycklig, jag väntar barn! :)

50%

Nu har jag gått 50% av min graviditet. Känns stort, inte som någon milstolpe, men som att man ändå kommer framåt.

Nu har jag börjat njuta. De flesta gravidkrämporna är över, jag känner bebisen i magen regelbundet och vi har ett lyckat RUL bakom oss från förra veckan.

Det kanske tom kan gå vägen det här! :)

Men om jag får klaga lite (även om jag själv hatade när andra gjorde det när jag inte var gravid) så har jag blivit så stor. Alltså inte bara magen, utan jag har även gått upp så mycket i vikt. Jag kan inte stoppa det. Jag tränar regelbundet och försöker äta bra. Det kanske inte är det bästa alltid, men så mycket bättre än innan jag blev gravid. Men trots det så bara stiger siffrorna på vågen.

Jag får lite panik över att ha noll kontroll över kroppen. Men ta mig inte fel. Jag går upp så mycket som krävs om det innebär en liten frisk bebis i famnen i början av nästa år. Men jag vet ju att det inte är hälsosamt varken för mig eller bebis om jag går upp för mycket.

Jag brottas i övrigt fortfarande med mycket katastroftankar. De mesta handlar om min son, att något skulle hända honom. Tanken på cancer förlamar mig. Jag hör så mycket hemska historier omkring mig och jag är så rädd för att vår familj kommer drabbas. Jag tänker ofta på Jenny, https://jagtankerintedo.wordpress.com/, på hur hennes familj mår. Hur hennes son mår nu. Om han fortfarande saknar henne så han gråter, eller om han redan börjat anpassa sig…..

Min sambo har varit borta i några dagar. Igår när lillen hade lagt sig och jag satt och tittade på tv så kom det katastroftankar igen. Jag kissar ju fortfarande massor på nätterna. Nu är vi ensamma hemma. Ytterdörren är låst, vi har lamellgardiner för ena sidan, så man inte kan se in. Tänk om jag trillar i trappan när jag går ner i natt tänkte jag, tänk om jag trillar så illa att jag bryter nacken och dör. Min son vaknar upp på morgonen. Han kan inte väcka mig och han kommer inte ut genom huset, inget hör honom skrika och ingen kan se honom. Jag vet inte riktigt hur länge min sambo kommer vara borta. Någon kommer säkert börja ringa när han inte dyker upp på dagis och jag inte kommer till jobb. Men ingen kommer ju åka ut och slå in dörren….

Förstår ni, dessa jobbiga tankar kämpar jag mot så ofta numera. Jag vet inte om det är hormoner och rädsla blandat i en liten burk....jag hoppas det, så att de tar slut någongång...

Nu när jag väntar en liten till känner jag mig ibland egoistisk. Rädd att något ska hända min son för att jag inte ”nöjde mig”. Ganska befängt va? De flesta som kan, skaffar fler än ett barn…

Imorse, i bilen till jobbet, hörde jag någon reklam om barncancerfonden och hela jag frös till is. Jag skulle dö om något hände min son. Jag skulle inte klara det, snälla gode gud fortsätt vaka över min skatt här hemma och se till att inget ont händer honom. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda min son mot alla faror och sorger som jag kan skydda honom ifrån. Men det finns så mycket i livet som jag inte kommer kunna skydda honom ifrån. Det skrämmer mig något så in i h-lvete! (Milt uttryckt)

Sen förstår jag inte hur jag ska kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar min son. Kan man göra det? Älska en till liten individ så ofantligt mycket som jag älskar min skrutt här hemma… Tänk om det inte blir så, eller tänk om min lilla son känner sig utanför när lillen kommer….. Att han tror att jag övergivit honom…

Så mycket tankar…..

Smärta och rädsla

Bebisen mådde som tur var bra igår. Det är huvudsaken. Jag har dock fortfarande så ofantligt ont i magen så jag knappt kan gå. Smärtan sitter centralt långt ner och det hugger som knivar. Det blir ännu värre när jag kissar, då hugger det så mycket i magen att jag måste knipa av strålen och ta en paus. De förstod inte varför jag hade sån smärta. Jag hade inte UVI och hon trodde inte på foglossning då jag inte hade ont i fogarna. Kanske ligamentssmärtor sa hon, men så ont borde jag inte ha då. Jag fick iallafall åka hem, men jag är hemma från jobbet idag.  

Inatt har jag inte kunnat sova på rygg, då har det gjort jätte ont igen. Har bara kunnat sova på sidan, med en kudde under ena benet.

Någon som varit med om någon liknande smärta och kan ha någon aning om vad det handlar om? Eller som har något råd om vad jag ska göra?

Jag kan leva med smärtan så länge jag vet att bebisen mår bra, men tyvärr kan jag inte släppa oron för bebisen då de inte kunde hitta varför jag har ont.

Jag är som jag skrev tidigare inne i en ganska jobbig period nu, trodde det skulle bli lättare ju längre gången jag blev, men så har det inte varit. Jag är i vecka 18 nu. Vet inte om det beror på att vi precis har börjat berätta för folk, att det är det som gör att jag är så rädd. Och att vi berättat för vår lilla son, han är så glad för bebisen och pratar ofta om den. 

Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel och att jag måste berätta för honom att bebisen inte lever längre. Just nu är det allt jag kan tänka på, att detta inte kommer gå vägen. Innan kunde jag se framför mig att det faktiskt skulle det, men inte längre. Trots att missfall nu är jätte ovanligt....

Gynakuten

Just nu sitter jag på gynakuten. Jag har så ont i magen, framförallt när jag kissar.
Jag är livrädd. Jag vet inte hur jag ska klara det om bebisen inte lever mer.
Jag orkar inte ännu ett bakslag.
Jag känner paniken stiga i mig...

En jobbig period

Just nu är det tufft och jag mår inte så bra, psykiskt.

Jag har gått in i vecka 18 och jag är livrädd för att något har eller ska gå fel.

Jag känner inga fosterrörelser ännu och det är det som gör mig så rädd. Även fast jag vet att det inte är något konstigt. Jag har moderkakan i framvägg och hade så med sonen också och då kände jag inget fören i vecka 22. Men den här gången tyckte jag att jag kände något runt vecka 16, vid flertalet tillfällen, men jag är inte säker. Men nu har det inte känts något alls på jätte länge. Jag vet att det också är normalt. Bebisen  är så liten nu att om den ändrar position så är det inget konstigt om jag inte känner något på ett tag. Men jag är ändå rädd, livrädd.

Jag har varit så dum att jag googlat på missfall i vecka 18. Verkligen dumt, urdumt, för nu är jag som sagt livrädd.

RUL om drygt en vecka och jag vet inte hur mitt psyke ska klara det så länge.

Jag ska till psykologen idag, det är nog bra. Även om jag helst hade velat gå på ett UL. Undrar hur mycket psykologen egentligen kan hjälpa mig nu. Jag är ganska oresonlig när jag är rädd.

Sen har jag ganska ont. Ont i magen och ont i ryggen. Jag vet att magen kan vara växtvärk och ryggen kan vara foglossning. Men jag tänker bara att något är fel.

Jag var dock inne på gynakuten, eller lillagyn som det heter. Jag tog inte upp något tid på akuten utan fick en tid bokad till dagen efter för min oro. Då hade jag också ont i magen och var rädd. Detta var i vecka 16, då såg allt bra ut med bebis.

Nu känns det exakt likadant i magen, så det borde ju bara vara växtvärk och jag borde bara kunna njuta och tro att allt är bra och kommer gå bra.

Men jag vet exakt vad jag har att förlora. Om detta går åt skogen, så kan jag inte bara ligga som ”alla andra”. Jag måste gå igenom ett IVF till och skulle det mot förmodan ta sig igen så skulle jag behöva gå igenom den psykiska terrorn av den första tiden igen. Jag vet inte hur mycket mer mitt psyke orkar.

Jag har alltid sagt att jag vill ha tre barn. Men det finns inte längre. Om detta går vägen, vilket jag hoppas så innerligt, så klarar inte mitt psyke en gång till.

Vi har berättat ganska nyligen för lillkillen hemma. Han är så omtänksam och gullig. Han klappar mamma mage och säger: ”en bebis i magen”, ”jag vill krama den”. Vissa dagar när jag är sjukt trött och han vill bli buren och jag säger att jag inte orkar, att jag har lite ont i magen så säger han ”för att du har en bebis i magen”.

Livrädd, ja nu är jag livrädd för att jag berättat för tidigt för lillen. Jag vill inte behöva ta detta ifrån honom.

Vi har även precis berättat för några av de närmsta vännerna och grannarna närmast oss, och jag har berättat på mitt jobb. Det gick inte dölja längre. Annars hade jag gärna väntat. Kanske därför rädslan kom som ett brev på posten. Det är så öppet nu, det är så definitivt, tänk om det inte blir som jag och alla andra tror?

Men visst jag vet att om det inte blir så, så var det inget jag kunde göra. Och så har jag allas stöd. Men min son då, hur skulle jag berätta för honom? Och hur skulle jag orkar börjar om. Jag är ju helt slut nu? 

KUB, rädsla, oro och glädje

Så var då dagen för KUB här. Tiden innan var ganska orosfri. KUB dagen var jobbig. Det är mitt i sommaren, inget dagis och ingen barnvakt vilket innebar att jag skulle behöva göra det helt själv. Jag bad sambon vänta med sonen utanför ifall ngt var galet.

Jag ville verkligen inte vara själv nu. I väntrummet började tårarna trilla, jag såg framför mig ett dött foster och jag var livrädd att behöva möta detta själv.
Jag sitter i väntrummet och hör steg bakom mig. Vill inte höra mitt namn, vill inte bli inkallad ännu. Vill leva i den drömmen jag är nu ett litet tag till.
Självklart säger hon mitt namn.

Väl inne på rummet bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag svarar kort på alla frågor för att kunna bita mig i läppen samtidigt. Sist frågar hon om det är ngt jag undrar över. Då rinner tårarna och jag snyftar fram att jag är så rädd.
Hon ber mig hoppa upp direkt så ska hon kolla. Jag ville blunda, men kunde inte. Jag såg ett foster som låg så still. - Den är död, formade min mun i samma sekund som jag såg det lilla hjärtat.
Och här har vi hjärtat förklarade den fina läkaren, eller BM eller vad de nu är. Sen förklarade hon så fint under hela undersökningen. Tårarna hos mig slutade aldrig rinna. Fostret rörde så fint på sig. Den svalde vatten, hade två ben, två fötter, två armar och två händer. Den sög på handen, jag såg magsäcken, käkbenet, näsan... Ja helt enkelt en liten mini människa. Så fascinerande! ❤️

Sen var vi klara och jag fick gå och kissa. Jag fick reda på att hennes mätningar av fostret på dagen stämde överens med vad det ska vara enligt IVF. Sen fick jag testsvaren 1:20 000. Alltså den lägsta risken vi har i sve för de tre kromosomavikelserna man testar för.

Jag gick därifrån med två fina bilder på vårt andra mirakel och tårar som fortfarande rann.

Jag trodde jag skulle kunna slappna av nu och verkligen tro på det här.

Nu är jag i vecka 14 och de två senaste dagarna har jag inte haft ngt illamående. En del av mig njuter av att bara vara härligt gravid. Den andra oroar sig för att det innebär att ngt hänt.

Jag har berättat för två av mina syskon nyligen och efter jag gjort det blev jag iskall i hela kroppen och den känslan/oron har fortfarande inte släppt. Tänk om ngt har hänt. Tänk om jag börjar tro och berätta och livet sen vänder sig mot mig och skrattar mig rakt i ansiktet....

Jag vågar inte berätta på jobbet om en vecka. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna dölja det. Jag är så mkt större denna grav än förra.

Så dagarna består av flera liter lycka och några deciliter oro och tvivel.

Jag vill vara oförstörd.