Februari 2016

Februari 2016 fick vi träffa vårt andra mirakel. Lyckan nådde nya gränser. Sådan gränslös kärlek och glädje trodde jag aldrig var möjlig. Mitt hjärta svämmar över för mina två mirakel.
Min stora är snart 3,5 år och min lilla snart 4 månader.
Tiden rusar när man får barn nummer två. Jag blir chockad när jag tänker på att det snart gått fyra månader sedan minstingen kom. Jag har haft tur, denna tid har mestadels bestått av rosa moln. Jag är så kär i mina två små killar.
Det som har blivit jobbig är det ständiga dåliga samvetet att aldrig räcka till. Min stora kille älskar lillebror, men jag märker ändå på honom att det har vänt upp och ner på hans liv. Han saknar den konstanta uppmärksamheten och den odelade kärleken. Mitt hjärta brister när jag inte kan ge honom all uppmärksamhet och all tid han vill. Men jag har bara två händer, jag kan inte klona mig. Tröttheten gör mig allt för ofta till en dålig mamma som inte har det bästa tålamodet. Jag kan må så dåligt på kvällarna. Jag vet att jag har höga krav på mig själv som förälder. Men de är mitt allt och som jag kämpat för att ha dem här hos mig. Så många år, så många tårar, så hopplöst det så många gånger känts. Nu är jag så rik på mirakel. Hur kan det då brista, hur kan jag låta mig vara annat än lugn och pedagogisk?

Idag läste jag en sån hemsk grej. En liten flicka som fick cancerbesked 2014, endast 4,5år. Idag dog hon.
Jag gick in och tittade på min stora kille och kände hur hela magen vändes ut och in och tårarna kom.
Hur klara man av rädslan att det ska hända ens barn något? Jag är livrädd.

Livets mirakel

Jag tittar på mina söner innan läggdags. En våg av glädje, stolthet, ömhet och...rädsla går igenom mitt bröst.
Jag skulle ge mitt liv för dessa två. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda dem mot all ondska.
Mina ögon fylls av tårar bara av tanken på att deras små fina mirakelhjärtan skulle krossas.
Mobbing, hårda ord, slag, kärlek...
Jag viger mitt liv åt att skydda dem mot allt ont.
Men det finns så mycket som jag inte kan påverka. Det gör mig livrädd och jag inser baksidan med att skaffa barn.....
Den enorma kärleken, rädslan som gör att man från den dagen man har ett plus på en liten sticka lägger sitt hjärta i händerna på det som kommer bli det mest värdefulla man har....

Rädsla och oro

Bebisen brukar oftast vara som mest aktiv på kvällarna. Igår kände jag inte bebisen. Jag drack ett glas kallt vatten och tyckte sen det var lite märkligt att bebisen inte reagerade.
Jag buffade ordentligt på magen, men inget. Jag buffade igen och igen och igen. Ingen respons. Kände paniken börja stiga. Gick ner och tog ytterligare ett glas vatten, men inget. Puffade igen....inget. Så här har det aldrig varit.

Ringde förlossningen. Jag fick komma in sa dem. Min sambo ville följa med, men jag ville inte väcka lillen. Och jag ville inte ringa min kompis som ska vara barnvakt när vi ska åka in. Jag darrade som ett asplöv, kunde inte tänka mig att vänta på att hon skulle ta sig dit. Klarade inte av tanken på att hon skulle se mig så här. Få uppmuntrande och tröstande ord.

Jag ville bara iväg och veta. I bilen in, trodde jag att sparkarna skulle komma. Men det gjorde de inte, paniken växte. Sen sista svängen innan jag nådde fram till SÖS, så tyckte jag att jag kände något. Men det var inte så tydligt. Men lugnade mig lite.

När jag kom in på förlossningen hör jag bebisgråt, nyfödda bebisar som gråter. Mitt hjärta svider. Kommer jag få uppleva det här. Kommer jag någon gång åka in hit och gå ut genom dörren med en frisk levande bebis?

De satt på CTG och hjärtat hördes fint. Sen blev bebisen helvild. Efter ca 40 min fick jag åka hem.

Ett par framför mig i korridoren bar på ett babyskydd mellan sig och fnissade och pratade glatt.

Jag kände mig.... som att jag var snuvad på konfekten, som att det aldrig kommer bli min tur. Det kände som när jag för hundrafemtielfte gången lämnar fertilitetskliniken. Jag kände en sorg, ledsamhet och rädsla.

Hur fungerar egentligen hjärnan? Jag har två dagar kvar till BF nu, höggravid, ingen bebis i sikte, inga känningar alls.... Då blir jag ledsen...och rädd att det aldrig kommer hända. Att jag aldrig kommer få använda de små små kläderna som ligger så fint ihopvikta i byrån i bebisrummet. Att min lilla skrutt hemma aldrig kommer få bli storebror, att jag aldrig kommer då amma igen, att jag inte kommer få sitta i min fina gungstol bredvid spjälsängen och titta ner på min lilla bebis och tänka att min dröm äntligen är uppfylld. Jag blev tvåbarnsmamma, jag nådde min dröm....

Jag är livrädd, är detta normalt? Hur kan jag inte tro att detta kommer hända? Är det historien som gör att man inte vågar tro eller förbereder jag mig för att det faktiskt aldrig kommer hända.....för att något kommer gå helt fel och jag vet redan det.....undermedvetet?

Jag är så rädd, jag vill detta så mycket. Jag vill hålla en levande frisk bebis i mina armar och gå där fnissande i korridoren med min sambo och känna att jag klarade det. Jag nådde ända fram, nu får jag gå hem och krama två mirakel....

Sista arbetsdagen

Igår gjorde jag min sista arbetsdag på minst ett år. Nu är jag föräldraledig, eller egentligen har jag semester i en vecka, sen går jag på föräldraledighet.

I bilen hem kom det lite tårar i ögonen, vilken milstolpe detta har varit. Det kändes så långt borta... Men nu är jag så här nära mitt mål.

Vecka 39 nu, en del av mig längtar efter bebisen så att jag tror jag håller på att spricka. En del av mig är nervös över hur livet som tvåbarnsmamma ska bli. Jag har läst så många gånger att man inte ska känna några skuldkänslor mot sitt nuvarande barn. Ett syskon är en gåva, trots det känner jag så ofta att bebisen får vänta ett litet tag till så att jag får lite mer ensamtid med mitt första mirakel. Jag älskar honom så oändligt och är så nervös över hur han kommer få det när bebisen kommer. Är livrädd att jag kommer ta ut kommande sömnbrist på honom, eller att han kommer känna sig undanskuffad eller liknande.

Men den andra delen av mig spricker snart, rent fysiskt och av längtan och spänning över det lilla liv som ligger i min mage. Du är så välkommen att komma nu. Storebror undrar dagligen när du kommer och jag med! Ibland känns det som att du aldrig kommer komma ut från magen, hur surrealistiskt det än kan låta.

Nu är de flesta förberedelserna gjorda. Jag håller på att måla om en gungstol till bebisrummet, är jätte mysigt att pyssla med sånt nu tycker jag. Annars är det typ bara bebisväskan som är kvar att packa, den hade jag tänkt packa i helgen. Har en stark känsla av att jag kommer gå över den här gången också, därav känner jag ingen panik över det.

Shit, om allt nu går som det ska, så har jag inom max 3,5 veckor två fantastiska mirakel. Hur stort är inte det. Som jag längtat. Känns som att hela mitt livs jagande är slut då. Då har jag äntligen uppnått min största dröm....

Vecka 36

En månad kvar. Nu börjar det bli tungt. Jag tycker inte om att vara gravid, även om jag älskar det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Hela kroppen är kliig på insidan. Jag känner hur bebisen borrar ner sig i bäckenet, jag är tung, får konstant sammandragningar, ont i ryggen (foglossningar) konstant. Kan inte gå för mycket, kan inte sitta för mycket, kan inte ligga på rygg, börjar bli illamående igen. 

Så nära men ändå så långt ifrån…på alla sätt. Både fysiskt och mentalt.

Jag är rädd och orolig för så mycket denna gång. Kommer barnet vara vid liv? Kommer barnet vara friskt? Medför IVF större risk för missbildningar eller skada hos barnet..... 

Jag såg bebisen senast vid RUL i vecka 18/19. Det är så länge sedan. 

Jag är rädd att jag beblandat mig för mycket med naturens gång. Att jag skulle nöjt mig med det fina lilla perfekta mirakel jag redan fått. Är rädd att detta kommer sluta i någon typ av katastrof... Sjukt barn, inget levande barn. Jag är så rädd för att falla på målsnöret...

När ska jag sluta vara så rädd och acceptera att jag kanske bara hade turen, var värd detta.

Jag ber och hoppas att allt kommer gå bra. Att vi har turen att få ett friskt, levande barn.

Så nära, men ändå så långt borta….

Vecka 32

Tider går framåt, oftast inte tillräckligt fort dock.

Jag har ställt in min på att det kommer bli en liten bebis snart. Men samtidigt är jag på något sätt så mycket mer rädd nu än när jag väntade sonen. Jag är i vecka 32, men har ännu inte vågat köpa en enda liten sak till bebisen. Det tar emot och jag fryser till is av rädsla när jag står och titta på bebiskläder.

Jag vågar inte heller planera för när jag ska gå hem. Det känns så otroligt att jag kommer få vara mammaledig igen, jag vågar fortfarande inte tro att det gick vägen denna gång. Det kommer nog krävas den lilla i mina armar innan jag tror på det.

Vi har ju en del saker/kläder från sonen kvar. De ligger nedpackade långt in i förrådet. Vet inte när jag ska våga mig på att gå igenom vad som behövs och vad jag behöver införskaffa. Har sagt att jag ska göra det efter årsskiftet…..hm

Appen säger 58 dagar kvar, 79,3 % avklarat. Känns helt fantastiskt, det första jag tittar på när jag vaknar på morgonen.

Annars fyller lillkillen snart hela 3 år om bara ungefär två veckor. Han är underbar, har alltid varit. Han pussar på magen och undrar när bebisen ska komma ut. Säger att han vill hålla bebisen försiktigt.

I helgen hade han dock sitt livs värsta trots. Det tillsammans med att sambon hade ordnat en myshelg till Gotland… ja vad ska jag säga. Det var som att ha två småbarn. Min sambo har inte jätte bra tålamod alltid och har inte samma förmåga som mig att bita sig i läppen. Jag försökte lugna båda, samtidigt som ryggen höll på att gå mitt i tur och sammandragningarna gjorde att jag bara ville går och lägga mig.

Förhållandet tar stryk av småbarnsåren och nu ska vi ha en liten till. Förväntan och ivern inför det nya lilla livet som jag bär på blandas av rädsla för hur det ska gå......  

Vecka 29

Nu jag har gått in i vecka 29. Tiden går fort…..och…långsamt…..

Jag är fullt medveten om att jag rent faktamässigt bär på en bebis som, om allt går bra, kommer ut om inte en allt för snar framtid.

Men min hjärna och rent emotionellt hänger jag inte med. Eller jag vågar inte hänga med. Inför andra är jag som vem som helst. Jag diskuterar det praktiska med första tiden. Men emotionellt vågar jag inte tro på att jag faktiskt ska få ett litet mirakel till. En del av mig blir lite orolig. Jag har liksom stängt av känslorna för bebisen. Ibland tillåter jag mig att känna. Som för någon vecka sen. Jag sitter i bilen och är gravid i vecka 28 och helt plötsligt börjar jag storgråta. Av lycka. Jag gråter och tänker på hur nära jag är. Jag ser framför mig tiden på BB när jag får hålla detta lilla mirakel i armarna. Att min älskade son ska bli storebror. Jag gråter.

Sen stänger jag av.

Jag är rädd att det ska påverka mina känslor när bebisen kommer ut.

Samtidigt som jag vet att det var likadant när sonen låg i magen. Jag ”älskade” inte honom när han låg i magen, jag tillät mig inte att få såna känslor. Jag var för rädd.

Sen kom han ut och jag…….älskade honom….absolut, det tvivlade jag aldrig på. Men inte den där brinnande känslan direkt. Jag var helt slut och han lades i cpap, och jag hängde inte med. Jag satt med honom i min famn med slangar runt om. Jag älskade honom, men framförallt var situationen surrealistisk. Jag mamma…..mitt barn…..för svår att förstå efter så lång tid.

Sen kom vi hem, känslorna växte. Jag lärde känna denna lilla kille. Precis som vilket förhållande som helst. Jag visste inte vem han var när han låg i magen. Det tog inte lång tid innan känslorna var så där brännande starka. Men trots det, varje dag har jag vaknat och tyckt att jag älskar honom ännu lite mer. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle älska mitt barn. Men jag hade aldrig någon aning om hur mycket man kunde älska. Jag nyper mig själv dagligen över lyckan han bringar. Jag älskar honom villkorslöst och för varje dag som går växer denna känsla ännu mer. Även när jag tror att den inte kan bli större. Han är mitt allt, mitt liv, min luft, min stora kärlek.

Nu. 

Jag visste inte att det kunde göra så ont att vara sekundärt barnlös och skulle jag inte befinna mig i detta otroligt lyckliga tillstånd nu skulle jag må skit. Men trots det så ser jag detta barn som en stor…bonus. 

Lyckas vi nu så är denna resa över. Jag orkar inte rent psykiskt en gång till. Min ork är slut, min kämparglöd håller på att slockna.  Jag har alltid önskat mig tre barn. Men två barn är för mig en större lycka än jag någonsin trodde var möjlig. Därav är det så svårt att förstå, att jag är så nära min livs dröm nu. Tvåbarnsmor.

Jag vet även hur kärleken för ett barn känns nu. Jag vet vad jag har att förlora så jag vågar inte släppa in bebisen. Jag vet inte hur jag skulle överleva om något hände nu.

Så mycket tankar, känslor, glädje och sorg i ett. Det är svårt att greppa. 

Herre gud vilken berg och dalbana av känslor de senaste 8 åren varit...

99

Ett delmål avklarat. Inte längre tresiffrigt…. :) Idag står det på min gravidapp att det är 99 dagar kvar till BF.

Igår satt jag i soffan och tittade på bron. Till vänster om mig har jag två dörrar in till två små rum. I det ena sover vår son. Han har ganska nyligen fått en riktig säng. Spjälsängen har vi ställt in i det andra rummet. Det som ska bli bebisrummet. Båda dörrarna stod öppna och i det ena ser jag lilla Ms bord och stolar och i det andra ser jag spjälsängen. Kommer det här bli min verklighet? Kommer jag faktiskt bli tvåbarnsmamma…

Jag är i vecka 26 nu. I nästa vecka står det ” Många barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt”, i gravidappen. Jag kommer nog inte föda för tidigt. Men det känns ändå stort och lite tryggt….

Det går inte förstå om man inte varit i denna situation, knappt då. Men jag har längtat så ofantligt efter barn hela mitt vuxna liv. Jag har kämpat sedan jag var 26år. Vilket är 8 år snart. 8år! Jag har svårt att ta in att detta kommer bli sant. Att JAG kommer bli tvåbarnsmamma. Så naturligt och enkelt för så många, de flesta. Men så obegripligt och ofantligt stort för mig. Jag distanserar mig till och med från bebisen. Jag känner hårdare och hårdare sparkar dagligen och en lyckokänsla sprider sig varje gång genom kroppen. Men annars vågar jag inte riktigt tro på att jag haft en sån ofantlig tur. Jag vågar inte köpa något, vågar knappt titta på något.

Ni vet, det där man önskar så hett. Det har varit så ogreppbart så länge. Det är så svårt att ta in och våga tro och inse att jag faktiskt mest troligen kommer få en liten bebis till…. 

Det här med IVF

Vi var och träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dem på snart ett år. De visste inte att vi var gravida. Självklart kom frågan upp, tog det långt tid?
Jag blev lite ställd. Hade inte förväntat mig den. Den frågan är så privat för mig. Vi har varit ganska tajta, men inte längre. Var som sagt snart ett år sedan vi sågs.
Ja svarade jag, typ ett år, drygt ett år (sanningen är att det tog 1,5år) Jag vet inte varför jag inte sa det. Sen fyllde jag i. M gick snabbt, men inte den här gången. (Som att det hade någon betydelse, som att jag ändå var en ganska bra människa som klarar av att bli gravid.)
Klarade ni det utan hjälp frågade hon. Jag blev ännu mer ställd. Ännu privatare.
Ja, svarade jag och bytte snabbt ämne.
Varför svarade jag så? Eller jag vet varför. För jag skäms över att jag inte kan bli gravid som majoriteten. Jag skäms över att vara annorlunda. Att bli gravid är så kvinnligt. Så rätt. Så naturligt. Inte för mig. För mig innebär det så mycket mer. Att gå igenom helvetets eldar om och om igen.

Min vän har precis fått sitt första barn. För lite drygt fyra månader sedan.
Hon sa att hon redan börjat prata om syskon. Hon vill ha en till, snart.

Jag hade jätte trevligt, det var kul att se dem igen. Trots det gick jag därifrån med något konstigt i magen som fortfarande sitter kvar.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Hon pratade om syskon som något så självklart. Jag har alltid varit så ödmjuk inför att få bära på ett mirakel till. Det har aldrig varit något självklart för mig. Snarare tvärtom. Självklart ska det inte behöva vara så. Men hennes naturliga syn på barnaskaffande, påminde mig så mycket om allt det jag gått igenom.
En del av mig blir arg att folk inte förstår vilket mirakel det är att bli gravid. Att det egentligen är mer konstigt att så många lyckas än att "så få" inte lyckas.

Folks dumma kommentarer

Jag förstår inte människor alltid, hur de tänker….. Vad som får dem att tro att de kan säga allt som de tänker på. Ibland är det bättre att hålla vissa saker för sig själv.

När vi har berättat för folk om att vi är gravida igen, har den första kommentaren i 90% av fallen varit: (självklart inte från de få som vetat att vi kämpat) ”Grattis, hur gick det till, var det planerat?” I samma andetag, i samma mening…..

Seriöst vad fan är det för fråga och vad fan har det för betydelse? Om det INTE var planerat så är den frågan ändå helt irrelevant. Vi har ju onekligen bestämt oss för att behålla så på vilket sätt är det relevant att veta?

Min sambo rycker på axlarna åt de flesta dumma kommentaren man kan få från folk. Men tom han reagerade sist.

Att skaffa barn är så ofantligt privat, det mest privata två människor bestämmer sig för.

Hur det gick till, om det var planerat, hur länge vi försökt, om jag använt skydd eller inte…

Jag förstår inte, i min värld finns inte ens dessa frågor. Jag kan tyst undra ibland, men jag är uppfostrad att man inte ställer vilka frågor som helst. Det handlar inte om att vara frispråkig, det handlar om att vara oartig.

Det är lika dumma kommentarer som att fråga ”när ska ni ha barn”

Jag älskar det här inlägget: http://mama.nu/kronikor/snalla-sluta-fraga-nar-vi-ska-skaffa-barn/

Det är så klockrent och för mig helt naturligt. Jag kan seriöst säga att jag anser att folk som ställer såna här dumma frågor, inte är särskilt socialt begåvade, med en begränsad livserfarenhet och har brist på ödmjukhet.

Man kan absolut ställa dessa frågor i en privat, förtrolig miljö, med en nära vän. Men i mitt fall är det kollegor och vänner som ställer det högt i en öppen miljö.

Idioti!

Om jag fortsätter på mitt spår om dumma saker folk säger så blir jag så rysligt provocerad av att folk tror att de får säga vad som helst om min vikt på grund av att jag är gravid.

Här om dagen kom det in en frilansare till oss, han tittar lite snett på min mage och jag säger ”-japp, jag väntar en till”

Han svara ungefär så här: ”Åh, är det så. Jag såg dig på lagret förut, bakifrån, och jag förstod inte vem det var. Du har fått så stor rumpa. Eller vänta, det är säkert inte din rumpa som blivit större du har lagt på dig på sidorna. (så pekar han där kärlekshantagen sitter) Sen skrattar han och säger att det är inget konstigt, man blir stor där om man väntar en pojke….eller om det var en flicka…..”

Jag skrattade bara lite åt det. Men när jag kommer hem, blir jag jätte ilsken. Vem tror han att han är. Han känner inte mig så väl, jag skulle lika gärna kunna mått jätte dåligt av en kommentar av min vikt.

Några dagar senare kommer en annan frilansare in. Han säger ””grattis” när han tittat på mig, och sen fyller han i med. Hur mycket har du egentligen gått upp?”

Tycker du att jag är tjock sa jag.

”Ja, du har ju blivit jätte tjock.”

Då fick jag bara därifrån.

Jag är en ganska normalt smal människa i vanliga fall. (jag är 170cm och brukar väga 58kg) Jag är fullt medveten om att jag är mycket större nu, men jag behöver ingen som påpekar det för mig. Om jag nu är smal i vanliga fall så borde väl folk förstå att jag själv vet om att jag blivit större nu och de borde väl rimlig förstå att jag inte vill gå runt och vara tjock (nu syftar jag inte på min gravidmage, utan jag har gått upp mer än man ”ska” vid den här tiden. Jag har redan lagt på mig 10kg) Men jag gör vad jag kan, jag tränar mellan 4-6 gånger i veckan och jag äter normalt. Vad mer ska jag göra? Jag är så trött på att folk tror att de kan kommentera min vikt bara för att jag är gravid. Jag är redan lite stressad över att jag går upp med sån raketfart, jag behöver inte stressen från folk omkring mig.

Slut på meddelandet.

Kram från en tjock men överlycklig äntligengravidigen kvinna. 

Kärlek

Att jag skulle älska mitt barn tvivlade jag aldrig på. Men så här mycket....det kunde jag inte ens drömma om. Denna lilla människa, som jag bara har till låns i ungefär 18 år, håller mitt hjärta i sina händer.
Han har somnat i vår säng och jag kan inte sluta titta på honom och förundras över den enorma kärlek jag känner för honom. Jag skulle ge mitt liv för honom vilken sekund som helst. Han är mitt allt, min stora kärlek och han gav mitt liv en mening.
Älskar alla sina barn på det här sättet? I så fall borde världen vara en bättre plats kan jag tycka. En värld fylld av kärlek och respekt.
Men vad vet jag....
Förutom att jag älskar min son över allt annat och att jag trots det vaknar varje morgon och tittar in i dessa underbara ögon och känner att kärleken till detta mirakel är ännu större idag. ❤️

Att vara gravid och att vänta barn.

Jag satt på facebook en sväng igår och såg en bild/inlägg från en tjej från min mammagrupp. Hon hade fått en liten till. Hon hade lagt upp en bild på sin lilla nyfödda bebis tillsammans med sin dotter som är lika gammal som min son.
Det första som gick igenom min kropp var avundsjuka....och sorg. Hela barnlöshetskarusellen strömmade igenom min kropp och jag kunde knappt titta på bilden. Jag kände saknade efter doften av en nyfödd, av närheten, den lilla kroppen, att amma, de pyttesmå kläderna....förlossningen.....ja allt!

Sen slog det mig, jag väntar faktiskt barn. Om allt går bra, så kommer jag kunna lägga ut en sån bild om 4-5 månader.

Jag har haft så svårt att tro på denna graviditet. Har haft jätte svårt att berätta för folk. Jag har inte berättat för en enda via sms eller telefon. Bara när vi träffats, för att det inte går att undvika att se då. Jag har knappt kunna säga att jag är gravid.

Men nu i vecka 22 gick jag från att vara gravid till att faktiskt vänta barn..
Det slog mig helt plötsligt att jag faktiskt väntar ett barn till, det var stort. En ENORMT längtan sköljde över mig. Jag insåg för första gången sedan jag såg det där plusset på stickan att jag troligen kommer få känna doften av en nyfödd igen, få hålla i en sån där liten liten kropp, få amma igen, klä på ett litet mirakel pyttesmå kläder igen... vara med om en förlossningen igen. Det var en fantastisk uppenbarelse, som att jag först nu insåg vad det är jag är med om igen. Samtidigt som jag blev livrädd, då jag verkligen insåg hur ofantligt mycket jag vill detta. Att jag inte vill förlora det lilla livet i mig. Jag har självklart alltid vetat att jag vill detta, vi har försökt länge och gått igenom en hel del behandlingar. Men nu blev det så verkligt för mig, och därmed så mycket att förlora.

Men iallafall, jag är så lycklig, jag väntar barn! :)

50%

Nu har jag gått 50% av min graviditet. Känns stort, inte som någon milstolpe, men som att man ändå kommer framåt.

Nu har jag börjat njuta. De flesta gravidkrämporna är över, jag känner bebisen i magen regelbundet och vi har ett lyckat RUL bakom oss från förra veckan.

Det kanske tom kan gå vägen det här! :)

Men om jag får klaga lite (även om jag själv hatade när andra gjorde det när jag inte var gravid) så har jag blivit så stor. Alltså inte bara magen, utan jag har även gått upp så mycket i vikt. Jag kan inte stoppa det. Jag tränar regelbundet och försöker äta bra. Det kanske inte är det bästa alltid, men så mycket bättre än innan jag blev gravid. Men trots det så bara stiger siffrorna på vågen.

Jag får lite panik över att ha noll kontroll över kroppen. Men ta mig inte fel. Jag går upp så mycket som krävs om det innebär en liten frisk bebis i famnen i början av nästa år. Men jag vet ju att det inte är hälsosamt varken för mig eller bebis om jag går upp för mycket.

Jag brottas i övrigt fortfarande med mycket katastroftankar. De mesta handlar om min son, att något skulle hända honom. Tanken på cancer förlamar mig. Jag hör så mycket hemska historier omkring mig och jag är så rädd för att vår familj kommer drabbas. Jag tänker ofta på Jenny, https://jagtankerintedo.wordpress.com/, på hur hennes familj mår. Hur hennes son mår nu. Om han fortfarande saknar henne så han gråter, eller om han redan börjat anpassa sig…..

Min sambo har varit borta i några dagar. Igår när lillen hade lagt sig och jag satt och tittade på tv så kom det katastroftankar igen. Jag kissar ju fortfarande massor på nätterna. Nu är vi ensamma hemma. Ytterdörren är låst, vi har lamellgardiner för ena sidan, så man inte kan se in. Tänk om jag trillar i trappan när jag går ner i natt tänkte jag, tänk om jag trillar så illa att jag bryter nacken och dör. Min son vaknar upp på morgonen. Han kan inte väcka mig och han kommer inte ut genom huset, inget hör honom skrika och ingen kan se honom. Jag vet inte riktigt hur länge min sambo kommer vara borta. Någon kommer säkert börja ringa när han inte dyker upp på dagis och jag inte kommer till jobb. Men ingen kommer ju åka ut och slå in dörren….

Förstår ni, dessa jobbiga tankar kämpar jag mot så ofta numera. Jag vet inte om det är hormoner och rädsla blandat i en liten burk....jag hoppas det, så att de tar slut någongång...

Nu när jag väntar en liten till känner jag mig ibland egoistisk. Rädd att något ska hända min son för att jag inte ”nöjde mig”. Ganska befängt va? De flesta som kan, skaffar fler än ett barn…

Imorse, i bilen till jobbet, hörde jag någon reklam om barncancerfonden och hela jag frös till is. Jag skulle dö om något hände min son. Jag skulle inte klara det, snälla gode gud fortsätt vaka över min skatt här hemma och se till att inget ont händer honom. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda min son mot alla faror och sorger som jag kan skydda honom ifrån. Men det finns så mycket i livet som jag inte kommer kunna skydda honom ifrån. Det skrämmer mig något så in i h-lvete! (Milt uttryckt)

Sen förstår jag inte hur jag ska kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar min son. Kan man göra det? Älska en till liten individ så ofantligt mycket som jag älskar min skrutt här hemma… Tänk om det inte blir så, eller tänk om min lilla son känner sig utanför när lillen kommer….. Att han tror att jag övergivit honom…

Så mycket tankar…..

Smärta och rädsla

Bebisen mådde som tur var bra igår. Det är huvudsaken. Jag har dock fortfarande så ofantligt ont i magen så jag knappt kan gå. Smärtan sitter centralt långt ner och det hugger som knivar. Det blir ännu värre när jag kissar, då hugger det så mycket i magen att jag måste knipa av strålen och ta en paus. De förstod inte varför jag hade sån smärta. Jag hade inte UVI och hon trodde inte på foglossning då jag inte hade ont i fogarna. Kanske ligamentssmärtor sa hon, men så ont borde jag inte ha då. Jag fick iallafall åka hem, men jag är hemma från jobbet idag.  

Inatt har jag inte kunnat sova på rygg, då har det gjort jätte ont igen. Har bara kunnat sova på sidan, med en kudde under ena benet.

Någon som varit med om någon liknande smärta och kan ha någon aning om vad det handlar om? Eller som har något råd om vad jag ska göra?

Jag kan leva med smärtan så länge jag vet att bebisen mår bra, men tyvärr kan jag inte släppa oron för bebisen då de inte kunde hitta varför jag har ont.

Jag är som jag skrev tidigare inne i en ganska jobbig period nu, trodde det skulle bli lättare ju längre gången jag blev, men så har det inte varit. Jag är i vecka 18 nu. Vet inte om det beror på att vi precis har börjat berätta för folk, att det är det som gör att jag är så rädd. Och att vi berättat för vår lilla son, han är så glad för bebisen och pratar ofta om den. 

Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel och att jag måste berätta för honom att bebisen inte lever längre. Just nu är det allt jag kan tänka på, att detta inte kommer gå vägen. Innan kunde jag se framför mig att det faktiskt skulle det, men inte längre. Trots att missfall nu är jätte ovanligt....

Gynakuten

Just nu sitter jag på gynakuten. Jag har så ont i magen, framförallt när jag kissar.
Jag är livrädd. Jag vet inte hur jag ska klara det om bebisen inte lever mer.
Jag orkar inte ännu ett bakslag.
Jag känner paniken stiga i mig...

En jobbig period

Just nu är det tufft och jag mår inte så bra, psykiskt.

Jag har gått in i vecka 18 och jag är livrädd för att något har eller ska gå fel.

Jag känner inga fosterrörelser ännu och det är det som gör mig så rädd. Även fast jag vet att det inte är något konstigt. Jag har moderkakan i framvägg och hade så med sonen också och då kände jag inget fören i vecka 22. Men den här gången tyckte jag att jag kände något runt vecka 16, vid flertalet tillfällen, men jag är inte säker. Men nu har det inte känts något alls på jätte länge. Jag vet att det också är normalt. Bebisen  är så liten nu att om den ändrar position så är det inget konstigt om jag inte känner något på ett tag. Men jag är ändå rädd, livrädd.

Jag har varit så dum att jag googlat på missfall i vecka 18. Verkligen dumt, urdumt, för nu är jag som sagt livrädd.

RUL om drygt en vecka och jag vet inte hur mitt psyke ska klara det så länge.

Jag ska till psykologen idag, det är nog bra. Även om jag helst hade velat gå på ett UL. Undrar hur mycket psykologen egentligen kan hjälpa mig nu. Jag är ganska oresonlig när jag är rädd.

Sen har jag ganska ont. Ont i magen och ont i ryggen. Jag vet att magen kan vara växtvärk och ryggen kan vara foglossning. Men jag tänker bara att något är fel.

Jag var dock inne på gynakuten, eller lillagyn som det heter. Jag tog inte upp något tid på akuten utan fick en tid bokad till dagen efter för min oro. Då hade jag också ont i magen och var rädd. Detta var i vecka 16, då såg allt bra ut med bebis.

Nu känns det exakt likadant i magen, så det borde ju bara vara växtvärk och jag borde bara kunna njuta och tro att allt är bra och kommer gå bra.

Men jag vet exakt vad jag har att förlora. Om detta går åt skogen, så kan jag inte bara ligga som ”alla andra”. Jag måste gå igenom ett IVF till och skulle det mot förmodan ta sig igen så skulle jag behöva gå igenom den psykiska terrorn av den första tiden igen. Jag vet inte hur mycket mer mitt psyke orkar.

Jag har alltid sagt att jag vill ha tre barn. Men det finns inte längre. Om detta går vägen, vilket jag hoppas så innerligt, så klarar inte mitt psyke en gång till.

Vi har berättat ganska nyligen för lillkillen hemma. Han är så omtänksam och gullig. Han klappar mamma mage och säger: ”en bebis i magen”, ”jag vill krama den”. Vissa dagar när jag är sjukt trött och han vill bli buren och jag säger att jag inte orkar, att jag har lite ont i magen så säger han ”för att du har en bebis i magen”.

Livrädd, ja nu är jag livrädd för att jag berättat för tidigt för lillen. Jag vill inte behöva ta detta ifrån honom.

Vi har även precis berättat för några av de närmsta vännerna och grannarna närmast oss, och jag har berättat på mitt jobb. Det gick inte dölja längre. Annars hade jag gärna väntat. Kanske därför rädslan kom som ett brev på posten. Det är så öppet nu, det är så definitivt, tänk om det inte blir som jag och alla andra tror?

Men visst jag vet att om det inte blir så, så var det inget jag kunde göra. Och så har jag allas stöd. Men min son då, hur skulle jag berätta för honom? Och hur skulle jag orkar börjar om. Jag är ju helt slut nu? 

KUB, rädsla, oro och glädje

Så var då dagen för KUB här. Tiden innan var ganska orosfri. KUB dagen var jobbig. Det är mitt i sommaren, inget dagis och ingen barnvakt vilket innebar att jag skulle behöva göra det helt själv. Jag bad sambon vänta med sonen utanför ifall ngt var galet.

Jag ville verkligen inte vara själv nu. I väntrummet började tårarna trilla, jag såg framför mig ett dött foster och jag var livrädd att behöva möta detta själv.
Jag sitter i väntrummet och hör steg bakom mig. Vill inte höra mitt namn, vill inte bli inkallad ännu. Vill leva i den drömmen jag är nu ett litet tag till.
Självklart säger hon mitt namn.

Väl inne på rummet bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag svarar kort på alla frågor för att kunna bita mig i läppen samtidigt. Sist frågar hon om det är ngt jag undrar över. Då rinner tårarna och jag snyftar fram att jag är så rädd.
Hon ber mig hoppa upp direkt så ska hon kolla. Jag ville blunda, men kunde inte. Jag såg ett foster som låg så still. - Den är död, formade min mun i samma sekund som jag såg det lilla hjärtat.
Och här har vi hjärtat förklarade den fina läkaren, eller BM eller vad de nu är. Sen förklarade hon så fint under hela undersökningen. Tårarna hos mig slutade aldrig rinna. Fostret rörde så fint på sig. Den svalde vatten, hade två ben, två fötter, två armar och två händer. Den sög på handen, jag såg magsäcken, käkbenet, näsan... Ja helt enkelt en liten mini människa. Så fascinerande! ❤️

Sen var vi klara och jag fick gå och kissa. Jag fick reda på att hennes mätningar av fostret på dagen stämde överens med vad det ska vara enligt IVF. Sen fick jag testsvaren 1:20 000. Alltså den lägsta risken vi har i sve för de tre kromosomavikelserna man testar för.

Jag gick därifrån med två fina bilder på vårt andra mirakel och tårar som fortfarande rann.

Jag trodde jag skulle kunna slappna av nu och verkligen tro på det här.

Nu är jag i vecka 14 och de två senaste dagarna har jag inte haft ngt illamående. En del av mig njuter av att bara vara härligt gravid. Den andra oroar sig för att det innebär att ngt hänt.

Jag har berättat för två av mina syskon nyligen och efter jag gjort det blev jag iskall i hela kroppen och den känslan/oron har fortfarande inte släppt. Tänk om ngt har hänt. Tänk om jag börjar tro och berätta och livet sen vänder sig mot mig och skrattar mig rakt i ansiktet....

Jag vågar inte berätta på jobbet om en vecka. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna dölja det. Jag är så mkt större denna grav än förra.

Så dagarna består av flera liter lycka och några deciliter oro och tvivel.

Jag vill vara oförstörd.

En fantastisk dröm

Jag känner mig så normal, jag antar att det är så här "vanliga" människor känner. Livet går vidare medans de bär på ett mirakel. Jag har en kille på 2,5år som klänger på mig samtidigt som det växer ett mirakel i mig. Vi har gäster på besök under en livlig middag med massa skratt. Jag springer in på toaletten och kräks upp lite av efterrätten. Jag ler för mig själv och ser fram emot att få dela vår hemlighet snart. 

Det är annorlunda att vänta syskon. Livet går i 110 här hemma redan. Det är sån fantastisk härlig känsla. Att kunna njuta av livet samtidigt som det händer något fantastiskt i min kropp. 

Jag står och tittar ut över havet kisandes samtidigt som jag hör min fina son kikna av skratt då hans pappa jagar honom. Det är som en amerikansk film, som en dröm. Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har honom. Så mycket liv, glädje, kärlek, lycka. 

Känslan av att även ha ett mirakel i magen är nästan överväldigande. Det enda jag kan beskriva det som är "det är för bra för att vara sant". 

Jag vet att många får 1,2,3 och/eller 4 barn. För de absolut flesta är barnaskaffandet något helt naturligt. Lika naturligt som att andas. Även ofta lite av ett misstag och kanske inte riktigt planerat.

Jag har kämpat med barnaskaffandet sedan jag var 25. Jag fyller 34 i slutet av året. 

Att vänta syskon är för mig nästan övermäktigt. Något jag aldrigt kunde drömma om. 

Någonstans längst denna syskonresa slutade jag tro. Jag hoppades hela tiden, men jag slutade tro att det skulle hända. Sen fick vi vårt pluss, och inte ens med perfekta förutsättningar. 

Detta mirakel känns som en stor stor bonus. Jag trodde inte det skulle ske och nu är jag här. Men därav är jag även så rädd för att något ska gå fel längst vägen. Inget hjärta på KUB, eller något fel på fostret så vi tvingas till ännu ett jobbigt gupp på resan.

Jag vill fortsätta denna lyckliga resa. Jag vill vara en av de där lyckligt lottade som får två friska barn och får leva i min livs dröm, med alla dess härliga utmaningar det medför.

Sorg

Det finns så mycket sorg i världen. Jag är en känslomänniska och suger åt mig allt som en svamp. Mitt hjärta värker, jag gråter och blir rädd.

Ett exempel på hur snabbt livet kan förändras och hur snabbt fokus kan ändras: https://jagtankerintedo.wordpress.com/

Jag blir så ledsen, gråter, känner så med familjen. Tänker mig in i situationen, hjärtat värker ännu mer.

Jag har en bekant från min hemstad som fick en flicka för 1 år sedan som föddes med ett gravt hjärtfel. De har fått ligga på sjukhus mer eller mindre konstant senaste halvåret, säkert mer än det. Hon har varit uppkopplad till slangar nästan hela tiden. Pappan fick hålla barnet första gången 9 dagar efter hon föddes.  Så mycket maktlöshet, så mycket sorg, så mycket rädsla. Jag gråter, fortsätter läsa, blir rädd, pussar min son extra mycket och tar extra många små enkla kvalitetsperioder med honom. 

Som igår, sitter i soffan med honom i knät. Myser, halvsover tillsammans, pussas, kramas. Han älskar det, låter hela tiden…. Mmmmm :) Så mysigt. Han är så fantastisk. Jag är så ofantligt rädd för att något ska hända honom. Jag älskar honom så obegränsat.

Pratade med en kompis igår. Hon har en bekant som har en 3 årig son. De har åkt fram och tillbaka till sjukhuset i ett halvårstid, för att deras son varit sjuk, alltid hemskickade. Sista gången vägrade de bli hemskickade. Krävde ett svar….. Det är cancer. Nu är de inlagda. Denna familj har helvetet framför sig. Förhoppningsvis sker det ett mirakel och det slutar bra.

Cancer, jag blir matt bara av att höra det. Det är en epidemi, så många som drabbas och får gå igenom så mycket. Jag är livrädd för cancer, verkligen livrädd!

När man blir förälder plockar man ur sitt hjärta och lägger det i sitt barns händer. Där är det sen, de är inte alltid så försiktiga och man är livrädd för att de ska tappa det och det ska gå sönder.

Han är mitt allt, mitt liv, min luft att andas, mitt syre. Utan honom är jag inget, utan honom finns jag inte. 

Första VUL

Jag har känt mig säker dessa första veckor. Det har känts så rätt. Det är vår tur. Jag har varit illamående, super trött, ömma bröst, svullna bröst, mol i magen och rygg, svullen mage från och till..mest till, super hungrig hela tiden.

Visst har jag fått mina attacker av tvivel men på det stora hela har jag känt mig säker.

Så kom då dagen för första VUL. Det var lugnt på vägen dig, men när jag sätter mig i väntrummet börjar pulsen stiga. När jag sitter på kanten på gynstolen vill jag inte lägga mig ner. Tänk om min dröm krossas nu? Jag la mig, men tittade inte på skärmen förens läkaren börjar prata. Säger att det ser fint ut. Det var ett hjärta som slog. Men vet ni vad… istället för att känna lycka och lättnad så känner jag bara ännu mer rädsla och oro. Jag vet inte riktigt varför. Om det är så att jag nu ändå är så ”nära”. Tänk om det går fel nu i alla fall.

Just nu känner jag mig så trött, så less på allt som har med IVF att göra, så less att leva med denna sjukdom, konstant behöva vara rädd. Jag vet inte om jag skulle orka göra om vår resa igen om det här inte går vägen.

Jag vill slippa detta bagage, jag vill bara kunna vara en vanlig tjej som är gravid. Som anser att ett pluss på stickan innebär barn.

Läkaren var väldigt saklig och faktamässig. Vet inte om det är det som gör mig rädd också. Jag väntade bara på att han skulle komma med något jobbig MEN. Han log aldrig, han gratulerade aldrig. Han var bara saklig. Kändes så känslolöst.

Ett hjärta slog sa han, fostret ser ut att vara i rätt storlek för tiden (jag vet inte om han ens mätte fostret, jag såg inte det i alla fall. Men så tittade jag ju bort de första sekunderna eller minuterna)

Han skrev ut en bild, skrev ner beräknad BF och vad jag ska säga var min sista mensdag för MVC. Allt detta mycket sakligt och tråkigt. Jag satt på stolen, kände inget. Mest rädd.

Jag frågade om ICSI medför några risker. Han sa att de inte kunnat se några samband med det.

Jag frågade om det faktum att vi satt tillbaka embryo som inte var av toppkvalitet, om det ger större risk för missfall eller missbildning. Han sa att så inte var fallet. Ett toppembryo från deras syn är bara ett poängsystem, det är statistik. De kan inte se insidan. Ett embryo kan se dåligt ut på utsidan och vara perfekt inuti och vice versa. Mina chanser att bli gravid låg på 26%, men då deras chanser höjts 10% sista året, så menade han att jag egentligen låg på 36%. Men nu är jag inte bara gravid till 36%, nu är jag gravid till 100%. Nu är det som vilken graviditet som helst. Inga fler risker.

Men jag är så rädd. Jag har så mycket katastroftankar. Varför är det så här? Varför kan jag inte bara slappna av och njuta. Nu är jag rädd för att min rädsla och negativa tankar ska påverka negativt. När ska jag börja njuta? Våga tro, våga leva?