Vecka 32

Tider går framåt, oftast inte tillräckligt fort dock.

Jag har ställt in min på att det kommer bli en liten bebis snart. Men samtidigt är jag på något sätt så mycket mer rädd nu än när jag väntade sonen. Jag är i vecka 32, men har ännu inte vågat köpa en enda liten sak till bebisen. Det tar emot och jag fryser till is av rädsla när jag står och titta på bebiskläder.

Jag vågar inte heller planera för när jag ska gå hem. Det känns så otroligt att jag kommer få vara mammaledig igen, jag vågar fortfarande inte tro att det gick vägen denna gång. Det kommer nog krävas den lilla i mina armar innan jag tror på det.

Vi har ju en del saker/kläder från sonen kvar. De ligger nedpackade långt in i förrådet. Vet inte när jag ska våga mig på att gå igenom vad som behövs och vad jag behöver införskaffa. Har sagt att jag ska göra det efter årsskiftet…..hm

Appen säger 58 dagar kvar, 79,3 % avklarat. Känns helt fantastiskt, det första jag tittar på när jag vaknar på morgonen.

Annars fyller lillkillen snart hela 3 år om bara ungefär två veckor. Han är underbar, har alltid varit. Han pussar på magen och undrar när bebisen ska komma ut. Säger att han vill hålla bebisen försiktigt.

I helgen hade han dock sitt livs värsta trots. Det tillsammans med att sambon hade ordnat en myshelg till Gotland… ja vad ska jag säga. Det var som att ha två småbarn. Min sambo har inte jätte bra tålamod alltid och har inte samma förmåga som mig att bita sig i läppen. Jag försökte lugna båda, samtidigt som ryggen höll på att gå mitt i tur och sammandragningarna gjorde att jag bara ville går och lägga mig.

Förhållandet tar stryk av småbarnsåren och nu ska vi ha en liten till. Förväntan och ivern inför det nya lilla livet som jag bär på blandas av rädsla för hur det ska gå......  

Vecka 29

Nu jag har gått in i vecka 29. Tiden går fort…..och…långsamt…..

Jag är fullt medveten om att jag rent faktamässigt bär på en bebis som, om allt går bra, kommer ut om inte en allt för snar framtid.

Men min hjärna och rent emotionellt hänger jag inte med. Eller jag vågar inte hänga med. Inför andra är jag som vem som helst. Jag diskuterar det praktiska med första tiden. Men emotionellt vågar jag inte tro på att jag faktiskt ska få ett litet mirakel till. En del av mig blir lite orolig. Jag har liksom stängt av känslorna för bebisen. Ibland tillåter jag mig att känna. Som för någon vecka sen. Jag sitter i bilen och är gravid i vecka 28 och helt plötsligt börjar jag storgråta. Av lycka. Jag gråter och tänker på hur nära jag är. Jag ser framför mig tiden på BB när jag får hålla detta lilla mirakel i armarna. Att min älskade son ska bli storebror. Jag gråter.

Sen stänger jag av.

Jag är rädd att det ska påverka mina känslor när bebisen kommer ut.

Samtidigt som jag vet att det var likadant när sonen låg i magen. Jag ”älskade” inte honom när han låg i magen, jag tillät mig inte att få såna känslor. Jag var för rädd.

Sen kom han ut och jag…….älskade honom….absolut, det tvivlade jag aldrig på. Men inte den där brinnande känslan direkt. Jag var helt slut och han lades i cpap, och jag hängde inte med. Jag satt med honom i min famn med slangar runt om. Jag älskade honom, men framförallt var situationen surrealistisk. Jag mamma…..mitt barn…..för svår att förstå efter så lång tid.

Sen kom vi hem, känslorna växte. Jag lärde känna denna lilla kille. Precis som vilket förhållande som helst. Jag visste inte vem han var när han låg i magen. Det tog inte lång tid innan känslorna var så där brännande starka. Men trots det, varje dag har jag vaknat och tyckt att jag älskar honom ännu lite mer. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle älska mitt barn. Men jag hade aldrig någon aning om hur mycket man kunde älska. Jag nyper mig själv dagligen över lyckan han bringar. Jag älskar honom villkorslöst och för varje dag som går växer denna känsla ännu mer. Även när jag tror att den inte kan bli större. Han är mitt allt, mitt liv, min luft, min stora kärlek.

Nu. 

Jag visste inte att det kunde göra så ont att vara sekundärt barnlös och skulle jag inte befinna mig i detta otroligt lyckliga tillstånd nu skulle jag må skit. Men trots det så ser jag detta barn som en stor…bonus. 

Lyckas vi nu så är denna resa över. Jag orkar inte rent psykiskt en gång till. Min ork är slut, min kämparglöd håller på att slockna.  Jag har alltid önskat mig tre barn. Men två barn är för mig en större lycka än jag någonsin trodde var möjlig. Därav är det så svårt att förstå, att jag är så nära min livs dröm nu. Tvåbarnsmor.

Jag vet även hur kärleken för ett barn känns nu. Jag vet vad jag har att förlora så jag vågar inte släppa in bebisen. Jag vet inte hur jag skulle överleva om något hände nu.

Så mycket tankar, känslor, glädje och sorg i ett. Det är svårt att greppa. 

Herre gud vilken berg och dalbana av känslor de senaste 8 åren varit...

99

Ett delmål avklarat. Inte längre tresiffrigt…. :) Idag står det på min gravidapp att det är 99 dagar kvar till BF.

Igår satt jag i soffan och tittade på bron. Till vänster om mig har jag två dörrar in till två små rum. I det ena sover vår son. Han har ganska nyligen fått en riktig säng. Spjälsängen har vi ställt in i det andra rummet. Det som ska bli bebisrummet. Båda dörrarna stod öppna och i det ena ser jag lilla Ms bord och stolar och i det andra ser jag spjälsängen. Kommer det här bli min verklighet? Kommer jag faktiskt bli tvåbarnsmamma…

Jag är i vecka 26 nu. I nästa vecka står det ” Många barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt”, i gravidappen. Jag kommer nog inte föda för tidigt. Men det känns ändå stort och lite tryggt….

Det går inte förstå om man inte varit i denna situation, knappt då. Men jag har längtat så ofantligt efter barn hela mitt vuxna liv. Jag har kämpat sedan jag var 26år. Vilket är 8 år snart. 8år! Jag har svårt att ta in att detta kommer bli sant. Att JAG kommer bli tvåbarnsmamma. Så naturligt och enkelt för så många, de flesta. Men så obegripligt och ofantligt stort för mig. Jag distanserar mig till och med från bebisen. Jag känner hårdare och hårdare sparkar dagligen och en lyckokänsla sprider sig varje gång genom kroppen. Men annars vågar jag inte riktigt tro på att jag haft en sån ofantlig tur. Jag vågar inte köpa något, vågar knappt titta på något.

Ni vet, det där man önskar så hett. Det har varit så ogreppbart så länge. Det är så svårt att ta in och våga tro och inse att jag faktiskt mest troligen kommer få en liten bebis till…. 

Det här med IVF

Vi var och träffade några vänner ikväll. Har inte träffat dem på snart ett år. De visste inte att vi var gravida. Självklart kom frågan upp, tog det långt tid?
Jag blev lite ställd. Hade inte förväntat mig den. Den frågan är så privat för mig. Vi har varit ganska tajta, men inte längre. Var som sagt snart ett år sedan vi sågs.
Ja svarade jag, typ ett år, drygt ett år (sanningen är att det tog 1,5år) Jag vet inte varför jag inte sa det. Sen fyllde jag i. M gick snabbt, men inte den här gången. (Som att det hade någon betydelse, som att jag ändå var en ganska bra människa som klarar av att bli gravid.)
Klarade ni det utan hjälp frågade hon. Jag blev ännu mer ställd. Ännu privatare.
Ja, svarade jag och bytte snabbt ämne.
Varför svarade jag så? Eller jag vet varför. För jag skäms över att jag inte kan bli gravid som majoriteten. Jag skäms över att vara annorlunda. Att bli gravid är så kvinnligt. Så rätt. Så naturligt. Inte för mig. För mig innebär det så mycket mer. Att gå igenom helvetets eldar om och om igen.

Min vän har precis fått sitt första barn. För lite drygt fyra månader sedan.
Hon sa att hon redan börjat prata om syskon. Hon vill ha en till, snart.

Jag hade jätte trevligt, det var kul att se dem igen. Trots det gick jag därifrån med något konstigt i magen som fortfarande sitter kvar.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Hon pratade om syskon som något så självklart. Jag har alltid varit så ödmjuk inför att få bära på ett mirakel till. Det har aldrig varit något självklart för mig. Snarare tvärtom. Självklart ska det inte behöva vara så. Men hennes naturliga syn på barnaskaffande, påminde mig så mycket om allt det jag gått igenom.
En del av mig blir arg att folk inte förstår vilket mirakel det är att bli gravid. Att det egentligen är mer konstigt att så många lyckas än att "så få" inte lyckas.

Folks dumma kommentarer

Jag förstår inte människor alltid, hur de tänker….. Vad som får dem att tro att de kan säga allt som de tänker på. Ibland är det bättre att hålla vissa saker för sig själv.

När vi har berättat för folk om att vi är gravida igen, har den första kommentaren i 90% av fallen varit: (självklart inte från de få som vetat att vi kämpat) ”Grattis, hur gick det till, var det planerat?” I samma andetag, i samma mening…..

Seriöst vad fan är det för fråga och vad fan har det för betydelse? Om det INTE var planerat så är den frågan ändå helt irrelevant. Vi har ju onekligen bestämt oss för att behålla så på vilket sätt är det relevant att veta?

Min sambo rycker på axlarna åt de flesta dumma kommentaren man kan få från folk. Men tom han reagerade sist.

Att skaffa barn är så ofantligt privat, det mest privata två människor bestämmer sig för.

Hur det gick till, om det var planerat, hur länge vi försökt, om jag använt skydd eller inte…

Jag förstår inte, i min värld finns inte ens dessa frågor. Jag kan tyst undra ibland, men jag är uppfostrad att man inte ställer vilka frågor som helst. Det handlar inte om att vara frispråkig, det handlar om att vara oartig.

Det är lika dumma kommentarer som att fråga ”när ska ni ha barn”

Jag älskar det här inlägget: http://mama.nu/kronikor/snalla-sluta-fraga-nar-vi-ska-skaffa-barn/

Det är så klockrent och för mig helt naturligt. Jag kan seriöst säga att jag anser att folk som ställer såna här dumma frågor, inte är särskilt socialt begåvade, med en begränsad livserfarenhet och har brist på ödmjukhet.

Man kan absolut ställa dessa frågor i en privat, förtrolig miljö, med en nära vän. Men i mitt fall är det kollegor och vänner som ställer det högt i en öppen miljö.

Idioti!

Om jag fortsätter på mitt spår om dumma saker folk säger så blir jag så rysligt provocerad av att folk tror att de får säga vad som helst om min vikt på grund av att jag är gravid.

Här om dagen kom det in en frilansare till oss, han tittar lite snett på min mage och jag säger ”-japp, jag väntar en till”

Han svara ungefär så här: ”Åh, är det så. Jag såg dig på lagret förut, bakifrån, och jag förstod inte vem det var. Du har fått så stor rumpa. Eller vänta, det är säkert inte din rumpa som blivit större du har lagt på dig på sidorna. (så pekar han där kärlekshantagen sitter) Sen skrattar han och säger att det är inget konstigt, man blir stor där om man väntar en pojke….eller om det var en flicka…..”

Jag skrattade bara lite åt det. Men när jag kommer hem, blir jag jätte ilsken. Vem tror han att han är. Han känner inte mig så väl, jag skulle lika gärna kunna mått jätte dåligt av en kommentar av min vikt.

Några dagar senare kommer en annan frilansare in. Han säger ””grattis” när han tittat på mig, och sen fyller han i med. Hur mycket har du egentligen gått upp?”

Tycker du att jag är tjock sa jag.

”Ja, du har ju blivit jätte tjock.”

Då fick jag bara därifrån.

Jag är en ganska normalt smal människa i vanliga fall. (jag är 170cm och brukar väga 58kg) Jag är fullt medveten om att jag är mycket större nu, men jag behöver ingen som påpekar det för mig. Om jag nu är smal i vanliga fall så borde väl folk förstå att jag själv vet om att jag blivit större nu och de borde väl rimlig förstå att jag inte vill gå runt och vara tjock (nu syftar jag inte på min gravidmage, utan jag har gått upp mer än man ”ska” vid den här tiden. Jag har redan lagt på mig 10kg) Men jag gör vad jag kan, jag tränar mellan 4-6 gånger i veckan och jag äter normalt. Vad mer ska jag göra? Jag är så trött på att folk tror att de kan kommentera min vikt bara för att jag är gravid. Jag är redan lite stressad över att jag går upp med sån raketfart, jag behöver inte stressen från folk omkring mig.

Slut på meddelandet.

Kram från en tjock men överlycklig äntligengravidigen kvinna. 

Kärlek

Att jag skulle älska mitt barn tvivlade jag aldrig på. Men så här mycket....det kunde jag inte ens drömma om. Denna lilla människa, som jag bara har till låns i ungefär 18 år, håller mitt hjärta i sina händer.
Han har somnat i vår säng och jag kan inte sluta titta på honom och förundras över den enorma kärlek jag känner för honom. Jag skulle ge mitt liv för honom vilken sekund som helst. Han är mitt allt, min stora kärlek och han gav mitt liv en mening.
Älskar alla sina barn på det här sättet? I så fall borde världen vara en bättre plats kan jag tycka. En värld fylld av kärlek och respekt.
Men vad vet jag....
Förutom att jag älskar min son över allt annat och att jag trots det vaknar varje morgon och tittar in i dessa underbara ögon och känner att kärleken till detta mirakel är ännu större idag. ❤️

Att vara gravid och att vänta barn.

Jag satt på facebook en sväng igår och såg en bild/inlägg från en tjej från min mammagrupp. Hon hade fått en liten till. Hon hade lagt upp en bild på sin lilla nyfödda bebis tillsammans med sin dotter som är lika gammal som min son.
Det första som gick igenom min kropp var avundsjuka....och sorg. Hela barnlöshetskarusellen strömmade igenom min kropp och jag kunde knappt titta på bilden. Jag kände saknade efter doften av en nyfödd, av närheten, den lilla kroppen, att amma, de pyttesmå kläderna....förlossningen.....ja allt!

Sen slog det mig, jag väntar faktiskt barn. Om allt går bra, så kommer jag kunna lägga ut en sån bild om 4-5 månader.

Jag har haft så svårt att tro på denna graviditet. Har haft jätte svårt att berätta för folk. Jag har inte berättat för en enda via sms eller telefon. Bara när vi träffats, för att det inte går att undvika att se då. Jag har knappt kunna säga att jag är gravid.

Men nu i vecka 22 gick jag från att vara gravid till att faktiskt vänta barn..
Det slog mig helt plötsligt att jag faktiskt väntar ett barn till, det var stort. En ENORMT längtan sköljde över mig. Jag insåg för första gången sedan jag såg det där plusset på stickan att jag troligen kommer få känna doften av en nyfödd igen, få hålla i en sån där liten liten kropp, få amma igen, klä på ett litet mirakel pyttesmå kläder igen... vara med om en förlossningen igen. Det var en fantastisk uppenbarelse, som att jag först nu insåg vad det är jag är med om igen. Samtidigt som jag blev livrädd, då jag verkligen insåg hur ofantligt mycket jag vill detta. Att jag inte vill förlora det lilla livet i mig. Jag har självklart alltid vetat att jag vill detta, vi har försökt länge och gått igenom en hel del behandlingar. Men nu blev det så verkligt för mig, och därmed så mycket att förlora.

Men iallafall, jag är så lycklig, jag väntar barn! :)

50%

Nu har jag gått 50% av min graviditet. Känns stort, inte som någon milstolpe, men som att man ändå kommer framåt.

Nu har jag börjat njuta. De flesta gravidkrämporna är över, jag känner bebisen i magen regelbundet och vi har ett lyckat RUL bakom oss från förra veckan.

Det kanske tom kan gå vägen det här! :)

Men om jag får klaga lite (även om jag själv hatade när andra gjorde det när jag inte var gravid) så har jag blivit så stor. Alltså inte bara magen, utan jag har även gått upp så mycket i vikt. Jag kan inte stoppa det. Jag tränar regelbundet och försöker äta bra. Det kanske inte är det bästa alltid, men så mycket bättre än innan jag blev gravid. Men trots det så bara stiger siffrorna på vågen.

Jag får lite panik över att ha noll kontroll över kroppen. Men ta mig inte fel. Jag går upp så mycket som krävs om det innebär en liten frisk bebis i famnen i början av nästa år. Men jag vet ju att det inte är hälsosamt varken för mig eller bebis om jag går upp för mycket.

Jag brottas i övrigt fortfarande med mycket katastroftankar. De mesta handlar om min son, att något skulle hända honom. Tanken på cancer förlamar mig. Jag hör så mycket hemska historier omkring mig och jag är så rädd för att vår familj kommer drabbas. Jag tänker ofta på Jenny, https://jagtankerintedo.wordpress.com/, på hur hennes familj mår. Hur hennes son mår nu. Om han fortfarande saknar henne så han gråter, eller om han redan börjat anpassa sig…..

Min sambo har varit borta i några dagar. Igår när lillen hade lagt sig och jag satt och tittade på tv så kom det katastroftankar igen. Jag kissar ju fortfarande massor på nätterna. Nu är vi ensamma hemma. Ytterdörren är låst, vi har lamellgardiner för ena sidan, så man inte kan se in. Tänk om jag trillar i trappan när jag går ner i natt tänkte jag, tänk om jag trillar så illa att jag bryter nacken och dör. Min son vaknar upp på morgonen. Han kan inte väcka mig och han kommer inte ut genom huset, inget hör honom skrika och ingen kan se honom. Jag vet inte riktigt hur länge min sambo kommer vara borta. Någon kommer säkert börja ringa när han inte dyker upp på dagis och jag inte kommer till jobb. Men ingen kommer ju åka ut och slå in dörren….

Förstår ni, dessa jobbiga tankar kämpar jag mot så ofta numera. Jag vet inte om det är hormoner och rädsla blandat i en liten burk....jag hoppas det, så att de tar slut någongång...

Nu när jag väntar en liten till känner jag mig ibland egoistisk. Rädd att något ska hända min son för att jag inte ”nöjde mig”. Ganska befängt va? De flesta som kan, skaffar fler än ett barn…

Imorse, i bilen till jobbet, hörde jag någon reklam om barncancerfonden och hela jag frös till is. Jag skulle dö om något hände min son. Jag skulle inte klara det, snälla gode gud fortsätt vaka över min skatt här hemma och se till att inget ont händer honom. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda min son mot alla faror och sorger som jag kan skydda honom ifrån. Men det finns så mycket i livet som jag inte kommer kunna skydda honom ifrån. Det skrämmer mig något så in i h-lvete! (Milt uttryckt)

Sen förstår jag inte hur jag ska kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar min son. Kan man göra det? Älska en till liten individ så ofantligt mycket som jag älskar min skrutt här hemma… Tänk om det inte blir så, eller tänk om min lilla son känner sig utanför när lillen kommer….. Att han tror att jag övergivit honom…

Så mycket tankar…..

Smärta och rädsla

Bebisen mådde som tur var bra igår. Det är huvudsaken. Jag har dock fortfarande så ofantligt ont i magen så jag knappt kan gå. Smärtan sitter centralt långt ner och det hugger som knivar. Det blir ännu värre när jag kissar, då hugger det så mycket i magen att jag måste knipa av strålen och ta en paus. De förstod inte varför jag hade sån smärta. Jag hade inte UVI och hon trodde inte på foglossning då jag inte hade ont i fogarna. Kanske ligamentssmärtor sa hon, men så ont borde jag inte ha då. Jag fick iallafall åka hem, men jag är hemma från jobbet idag.  

Inatt har jag inte kunnat sova på rygg, då har det gjort jätte ont igen. Har bara kunnat sova på sidan, med en kudde under ena benet.

Någon som varit med om någon liknande smärta och kan ha någon aning om vad det handlar om? Eller som har något råd om vad jag ska göra?

Jag kan leva med smärtan så länge jag vet att bebisen mår bra, men tyvärr kan jag inte släppa oron för bebisen då de inte kunde hitta varför jag har ont.

Jag är som jag skrev tidigare inne i en ganska jobbig period nu, trodde det skulle bli lättare ju längre gången jag blev, men så har det inte varit. Jag är i vecka 18 nu. Vet inte om det beror på att vi precis har börjat berätta för folk, att det är det som gör att jag är så rädd. Och att vi berättat för vår lilla son, han är så glad för bebisen och pratar ofta om den. 

Jag är så otroligt rädd för att något ska gå fel och att jag måste berätta för honom att bebisen inte lever längre. Just nu är det allt jag kan tänka på, att detta inte kommer gå vägen. Innan kunde jag se framför mig att det faktiskt skulle det, men inte längre. Trots att missfall nu är jätte ovanligt....

Gynakuten

Just nu sitter jag på gynakuten. Jag har så ont i magen, framförallt när jag kissar.
Jag är livrädd. Jag vet inte hur jag ska klara det om bebisen inte lever mer.
Jag orkar inte ännu ett bakslag.
Jag känner paniken stiga i mig...

En jobbig period

Just nu är det tufft och jag mår inte så bra, psykiskt.

Jag har gått in i vecka 18 och jag är livrädd för att något har eller ska gå fel.

Jag känner inga fosterrörelser ännu och det är det som gör mig så rädd. Även fast jag vet att det inte är något konstigt. Jag har moderkakan i framvägg och hade så med sonen också och då kände jag inget fören i vecka 22. Men den här gången tyckte jag att jag kände något runt vecka 16, vid flertalet tillfällen, men jag är inte säker. Men nu har det inte känts något alls på jätte länge. Jag vet att det också är normalt. Bebisen  är så liten nu att om den ändrar position så är det inget konstigt om jag inte känner något på ett tag. Men jag är ändå rädd, livrädd.

Jag har varit så dum att jag googlat på missfall i vecka 18. Verkligen dumt, urdumt, för nu är jag som sagt livrädd.

RUL om drygt en vecka och jag vet inte hur mitt psyke ska klara det så länge.

Jag ska till psykologen idag, det är nog bra. Även om jag helst hade velat gå på ett UL. Undrar hur mycket psykologen egentligen kan hjälpa mig nu. Jag är ganska oresonlig när jag är rädd.

Sen har jag ganska ont. Ont i magen och ont i ryggen. Jag vet att magen kan vara växtvärk och ryggen kan vara foglossning. Men jag tänker bara att något är fel.

Jag var dock inne på gynakuten, eller lillagyn som det heter. Jag tog inte upp något tid på akuten utan fick en tid bokad till dagen efter för min oro. Då hade jag också ont i magen och var rädd. Detta var i vecka 16, då såg allt bra ut med bebis.

Nu känns det exakt likadant i magen, så det borde ju bara vara växtvärk och jag borde bara kunna njuta och tro att allt är bra och kommer gå bra.

Men jag vet exakt vad jag har att förlora. Om detta går åt skogen, så kan jag inte bara ligga som ”alla andra”. Jag måste gå igenom ett IVF till och skulle det mot förmodan ta sig igen så skulle jag behöva gå igenom den psykiska terrorn av den första tiden igen. Jag vet inte hur mycket mer mitt psyke orkar.

Jag har alltid sagt att jag vill ha tre barn. Men det finns inte längre. Om detta går vägen, vilket jag hoppas så innerligt, så klarar inte mitt psyke en gång till.

Vi har berättat ganska nyligen för lillkillen hemma. Han är så omtänksam och gullig. Han klappar mamma mage och säger: ”en bebis i magen”, ”jag vill krama den”. Vissa dagar när jag är sjukt trött och han vill bli buren och jag säger att jag inte orkar, att jag har lite ont i magen så säger han ”för att du har en bebis i magen”.

Livrädd, ja nu är jag livrädd för att jag berättat för tidigt för lillen. Jag vill inte behöva ta detta ifrån honom.

Vi har även precis berättat för några av de närmsta vännerna och grannarna närmast oss, och jag har berättat på mitt jobb. Det gick inte dölja längre. Annars hade jag gärna väntat. Kanske därför rädslan kom som ett brev på posten. Det är så öppet nu, det är så definitivt, tänk om det inte blir som jag och alla andra tror?

Men visst jag vet att om det inte blir så, så var det inget jag kunde göra. Och så har jag allas stöd. Men min son då, hur skulle jag berätta för honom? Och hur skulle jag orkar börjar om. Jag är ju helt slut nu? 

KUB, rädsla, oro och glädje

Så var då dagen för KUB här. Tiden innan var ganska orosfri. KUB dagen var jobbig. Det är mitt i sommaren, inget dagis och ingen barnvakt vilket innebar att jag skulle behöva göra det helt själv. Jag bad sambon vänta med sonen utanför ifall ngt var galet.

Jag ville verkligen inte vara själv nu. I väntrummet började tårarna trilla, jag såg framför mig ett dött foster och jag var livrädd att behöva möta detta själv.
Jag sitter i väntrummet och hör steg bakom mig. Vill inte höra mitt namn, vill inte bli inkallad ännu. Vill leva i den drömmen jag är nu ett litet tag till.
Självklart säger hon mitt namn.

Väl inne på rummet bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag svarar kort på alla frågor för att kunna bita mig i läppen samtidigt. Sist frågar hon om det är ngt jag undrar över. Då rinner tårarna och jag snyftar fram att jag är så rädd.
Hon ber mig hoppa upp direkt så ska hon kolla. Jag ville blunda, men kunde inte. Jag såg ett foster som låg så still. - Den är död, formade min mun i samma sekund som jag såg det lilla hjärtat.
Och här har vi hjärtat förklarade den fina läkaren, eller BM eller vad de nu är. Sen förklarade hon så fint under hela undersökningen. Tårarna hos mig slutade aldrig rinna. Fostret rörde så fint på sig. Den svalde vatten, hade två ben, två fötter, två armar och två händer. Den sög på handen, jag såg magsäcken, käkbenet, näsan... Ja helt enkelt en liten mini människa. Så fascinerande! ❤️

Sen var vi klara och jag fick gå och kissa. Jag fick reda på att hennes mätningar av fostret på dagen stämde överens med vad det ska vara enligt IVF. Sen fick jag testsvaren 1:20 000. Alltså den lägsta risken vi har i sve för de tre kromosomavikelserna man testar för.

Jag gick därifrån med två fina bilder på vårt andra mirakel och tårar som fortfarande rann.

Jag trodde jag skulle kunna slappna av nu och verkligen tro på det här.

Nu är jag i vecka 14 och de två senaste dagarna har jag inte haft ngt illamående. En del av mig njuter av att bara vara härligt gravid. Den andra oroar sig för att det innebär att ngt hänt.

Jag har berättat för två av mina syskon nyligen och efter jag gjort det blev jag iskall i hela kroppen och den känslan/oron har fortfarande inte släppt. Tänk om ngt har hänt. Tänk om jag börjar tro och berätta och livet sen vänder sig mot mig och skrattar mig rakt i ansiktet....

Jag vågar inte berätta på jobbet om en vecka. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna dölja det. Jag är så mkt större denna grav än förra.

Så dagarna består av flera liter lycka och några deciliter oro och tvivel.

Jag vill vara oförstörd.

En fantastisk dröm

Jag känner mig så normal, jag antar att det är så här "vanliga" människor känner. Livet går vidare medans de bär på ett mirakel. Jag har en kille på 2,5år som klänger på mig samtidigt som det växer ett mirakel i mig. Vi har gäster på besök under en livlig middag med massa skratt. Jag springer in på toaletten och kräks upp lite av efterrätten. Jag ler för mig själv och ser fram emot att få dela vår hemlighet snart. 

Det är annorlunda att vänta syskon. Livet går i 110 här hemma redan. Det är sån fantastisk härlig känsla. Att kunna njuta av livet samtidigt som det händer något fantastiskt i min kropp. 

Jag står och tittar ut över havet kisandes samtidigt som jag hör min fina son kikna av skratt då hans pappa jagar honom. Det är som en amerikansk film, som en dröm. Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har honom. Så mycket liv, glädje, kärlek, lycka. 

Känslan av att även ha ett mirakel i magen är nästan överväldigande. Det enda jag kan beskriva det som är "det är för bra för att vara sant". 

Jag vet att många får 1,2,3 och/eller 4 barn. För de absolut flesta är barnaskaffandet något helt naturligt. Lika naturligt som att andas. Även ofta lite av ett misstag och kanske inte riktigt planerat.

Jag har kämpat med barnaskaffandet sedan jag var 25. Jag fyller 34 i slutet av året. 

Att vänta syskon är för mig nästan övermäktigt. Något jag aldrigt kunde drömma om. 

Någonstans längst denna syskonresa slutade jag tro. Jag hoppades hela tiden, men jag slutade tro att det skulle hända. Sen fick vi vårt pluss, och inte ens med perfekta förutsättningar. 

Detta mirakel känns som en stor stor bonus. Jag trodde inte det skulle ske och nu är jag här. Men därav är jag även så rädd för att något ska gå fel längst vägen. Inget hjärta på KUB, eller något fel på fostret så vi tvingas till ännu ett jobbigt gupp på resan.

Jag vill fortsätta denna lyckliga resa. Jag vill vara en av de där lyckligt lottade som får två friska barn och får leva i min livs dröm, med alla dess härliga utmaningar det medför.

Sorg

Det finns så mycket sorg i världen. Jag är en känslomänniska och suger åt mig allt som en svamp. Mitt hjärta värker, jag gråter och blir rädd.

Ett exempel på hur snabbt livet kan förändras och hur snabbt fokus kan ändras: https://jagtankerintedo.wordpress.com/

Jag blir så ledsen, gråter, känner så med familjen. Tänker mig in i situationen, hjärtat värker ännu mer.

Jag har en bekant från min hemstad som fick en flicka för 1 år sedan som föddes med ett gravt hjärtfel. De har fått ligga på sjukhus mer eller mindre konstant senaste halvåret, säkert mer än det. Hon har varit uppkopplad till slangar nästan hela tiden. Pappan fick hålla barnet första gången 9 dagar efter hon föddes.  Så mycket maktlöshet, så mycket sorg, så mycket rädsla. Jag gråter, fortsätter läsa, blir rädd, pussar min son extra mycket och tar extra många små enkla kvalitetsperioder med honom. 

Som igår, sitter i soffan med honom i knät. Myser, halvsover tillsammans, pussas, kramas. Han älskar det, låter hela tiden…. Mmmmm :) Så mysigt. Han är så fantastisk. Jag är så ofantligt rädd för att något ska hända honom. Jag älskar honom så obegränsat.

Pratade med en kompis igår. Hon har en bekant som har en 3 årig son. De har åkt fram och tillbaka till sjukhuset i ett halvårstid, för att deras son varit sjuk, alltid hemskickade. Sista gången vägrade de bli hemskickade. Krävde ett svar….. Det är cancer. Nu är de inlagda. Denna familj har helvetet framför sig. Förhoppningsvis sker det ett mirakel och det slutar bra.

Cancer, jag blir matt bara av att höra det. Det är en epidemi, så många som drabbas och får gå igenom så mycket. Jag är livrädd för cancer, verkligen livrädd!

När man blir förälder plockar man ur sitt hjärta och lägger det i sitt barns händer. Där är det sen, de är inte alltid så försiktiga och man är livrädd för att de ska tappa det och det ska gå sönder.

Han är mitt allt, mitt liv, min luft att andas, mitt syre. Utan honom är jag inget, utan honom finns jag inte. 

Första VUL

Jag har känt mig säker dessa första veckor. Det har känts så rätt. Det är vår tur. Jag har varit illamående, super trött, ömma bröst, svullna bröst, mol i magen och rygg, svullen mage från och till..mest till, super hungrig hela tiden.

Visst har jag fått mina attacker av tvivel men på det stora hela har jag känt mig säker.

Så kom då dagen för första VUL. Det var lugnt på vägen dig, men när jag sätter mig i väntrummet börjar pulsen stiga. När jag sitter på kanten på gynstolen vill jag inte lägga mig ner. Tänk om min dröm krossas nu? Jag la mig, men tittade inte på skärmen förens läkaren börjar prata. Säger att det ser fint ut. Det var ett hjärta som slog. Men vet ni vad… istället för att känna lycka och lättnad så känner jag bara ännu mer rädsla och oro. Jag vet inte riktigt varför. Om det är så att jag nu ändå är så ”nära”. Tänk om det går fel nu i alla fall.

Just nu känner jag mig så trött, så less på allt som har med IVF att göra, så less att leva med denna sjukdom, konstant behöva vara rädd. Jag vet inte om jag skulle orka göra om vår resa igen om det här inte går vägen.

Jag vill slippa detta bagage, jag vill bara kunna vara en vanlig tjej som är gravid. Som anser att ett pluss på stickan innebär barn.

Läkaren var väldigt saklig och faktamässig. Vet inte om det är det som gör mig rädd också. Jag väntade bara på att han skulle komma med något jobbig MEN. Han log aldrig, han gratulerade aldrig. Han var bara saklig. Kändes så känslolöst.

Ett hjärta slog sa han, fostret ser ut att vara i rätt storlek för tiden (jag vet inte om han ens mätte fostret, jag såg inte det i alla fall. Men så tittade jag ju bort de första sekunderna eller minuterna)

Han skrev ut en bild, skrev ner beräknad BF och vad jag ska säga var min sista mensdag för MVC. Allt detta mycket sakligt och tråkigt. Jag satt på stolen, kände inget. Mest rädd.

Jag frågade om ICSI medför några risker. Han sa att de inte kunnat se några samband med det.

Jag frågade om det faktum att vi satt tillbaka embryo som inte var av toppkvalitet, om det ger större risk för missfall eller missbildning. Han sa att så inte var fallet. Ett toppembryo från deras syn är bara ett poängsystem, det är statistik. De kan inte se insidan. Ett embryo kan se dåligt ut på utsidan och vara perfekt inuti och vice versa. Mina chanser att bli gravid låg på 26%, men då deras chanser höjts 10% sista året, så menade han att jag egentligen låg på 36%. Men nu är jag inte bara gravid till 36%, nu är jag gravid till 100%. Nu är det som vilken graviditet som helst. Inga fler risker.

Men jag är så rädd. Jag har så mycket katastroftankar. Varför är det så här? Varför kan jag inte bara slappna av och njuta. Nu är jag rädd för att min rädsla och negativa tankar ska påverka negativt. När ska jag börja njuta? Våga tro, våga leva?

Rädslan

Jag har varit så lugn och säker. Det har känts så rätt och självklart.

Jag har känt i hela kroppen att jag är gravid. Jag har njutit, faktiskt tom kunnat tänka på framtiden som att det här går vägen.

Vi ska flytta snart, så vi planerar utifrån att en bebis faktiskt kommer till oss i början på nästa år. Jag planerar semester efter att allt ska gå vägen.

Men så kom den, den som jag så väl känner igen. Men som jag varit så glad inte visat sig. Ångesten, den brännande, svidande rädslan. Där jag inte längre är säker och ser positivt framåt. Utan där jag analyserar min kropp, tvivlar, tänker på riskerna för att det inte går vägen….

Jag vill detta så mycket. Snälla livet, svik mig inte nu, låt det här lilla livet få leva, få växa, utvecklas till en fin frisk liten bebis . Låt mitt mirakel här hemma få glädjen och erfarenheten av att bli storebror. Låt mig få bli tvåbarnsmamma, låt mig få uppleva ytterligare ett mirakel.

Rädslan just nu, får mig att kippa efter andan…. 

Testdag

Idag är det testdag. Jag tjuvtestade redan i fredags eftermiddag, men ville ändå testa idag. 
Det tog 1,5 år innan jag såg det magiska pluset igen. 
Jag behöver inte säga att jag är överlycklig, det tror jag de flesta förstår. Men jag är även livrädd. 

Men nu ska jag försöka ta en dag i taget och njuta av det faktum att jag faktiskt är gravid. Shit, det är så stort! :)

Vi sitter i samma båt.

Jag hittade denna på nätet. Klockren. Jag som gråter för allt, grät självklart också när jag läste denna. Vi är så många som kämpar och de som inte är där har ingen aning om vilken sorg det är. Vi som kämpar har i princip samma känslor, tankar och längtan. Vi får alla utstå liknande reaktioner från omgivningen...

Varje blogg jag läser som handlar om sorgen och kampen om att inte kunna bestämma själv över hur ens familj ska se ut, känner jag igen mig i. Varje blogg känner  jag någon typ av gemenskap med. När man delar en sån stor sorg, flätas man samman. 

"Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!"
"Kanske han duschar för varmt eller kallt?"
Detta har vi fått höra tusenfalt.

"Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!"
Vet ni att piller är jävligt dyra?

"Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!"

Rädslan för framtiden

Vi har gjort syskonförsök i 1,5 år nu. 4 omgångar med lågdosstimulering, 3 inseminationer, 1 IVF där det inte ens blev någon återföring. 1 IVF där vi för snart en vecka sedan återförde 2 "okey" embryo. 

Innan min son, i ett tidigare förhållande, gick jag igenom 3 omgångar med pergotime, 3 lågdosstimuleringar, 3 inseminationer samt 3 IVF. På andra IVF'et blev det en graviditet som slutade i MA vecka 12. 

Med min son blev jag gravid på första försöket med lågdosstimulering. Jag fick alltså hjälp att få en ägglossning och sen gjorde vi resten själva. Det blev en graviditet, det blev min fina son. 

Jag har PCO och därmed högt AMH-värde (14). Jag borde ligga i gruppen för bäst chanser. Jag borde få massa ägg och massa ägg i frysen.

Gemensamt för alla behandlingar är att jag får ut få mogna ägg och får få befruktade ägg. Det här är enda gången som jag fått två befruktade, innan har det bara varit ett. Alltså aldrig något till frysen. 

Jag kan inte blunda för att det måste innebära att kvaliten på mina ägg är dåliga. Min son är ett stort mirakel. Utan bra kvalite på äggen så är det helt kört för oss, det kvittar hur mycket vi kämpar. Utan något bra att befrukta kan det inte bli något.

Jag är så otroligt rädd för att jag aldrig ska få uppleva känslan av att vara tvåbarnsmamma. (Innerst inne drömmer jag fortfarande om att få tre barn. Helt galet att jag ens tänker tanken) 

Jag är rädd för att min son aldrig ska få uppleva känslan, tryggheten och allt det roliga med att få ett syskon. Jag är rädd för att aldrig få uppleva glädjen av att få se ett pluss igen, Gå på första VUL och se hjärtat slå. Gå på andra VUL och se en mini människa träda fram. Gå på RUL och faktiskt börja tro och förstå att detta är verkligt. Känna sparkarna. Få vara med om en förlossning igen. Få amma, Känna lukten av en nyfödd...

På mina bra dagar tänker jag på allt fina jag har. Min son, min sambo, vårt liv, våra vänner, våra familjer. Jag är lyckligt lottad. Jag kan sattsa mer på mig själv. Träna upp en stark och fin kropp. Resa mer, lägga mer pengar och tid på det jag har helt enkelt.

Men min dröm från så länge tillbaka, från när jag var liten, har alltid varit en stor familj. Ett riktigt svenssonliv. Jag är rädd för framiden. Trots att jag har svårt att tro, så lever hoppet kvar. Jag hoppas fortfarande på mirakel. Men på grund av det är jag även så himla rädd för att falla. Att livet ska svika mig, inte bli som jag ville...

Mirakel under rätt förutsättningar

I torsdags gjorde vi äggplock.

Den 16de maj påbörjade jag för första gången sprayandet. Oavsett vad många säger så tyckte jag att det långa protokollet tog jätte lång tid. Jag sprayade i två veckor, började sen spruta den 30de maj. På fösta VUL hittade de endast fem blåsor… På andra VUL såg det bättre ut, runt 15 potentiella.

Sen fick jag vara sprutfri några dagar..

Jag hade så mycket förhoppningar. Vi gjorde så mycket annorlunda denna gången. Långa protokollet, ny ägglossningsspruta och för första gången ICSI. Det måste ju bara gå bra nu.

Nu var det dags för äggplock. Åtta ägg fick dem ut. Endast 3 var mogna! Sämsta äggplock så här långt....

Två blev befruktade via microinjektion. Jag gick som på nålar. Lördagen var det dags för återföring. Jag är ”bara” 33 år och de valde att sätta tillbaka båda två. Bara det säger att det inte var några toppenresultat. En var lite bättre än den andra sa han, men den bättre var inte jätte bra. Han gav mig 25-30% chans att lyckas denna gången.

Jag tror på mirakel. Jag har ett livslevande hemma, världens finaste tvååring som blev till nästan helt naturligt…  Men jag tror på mirakel under rätt förutsättningar. Jag har inga bra förutsättningar nu. Jag känner efter i hela kroppen och kan inte hitta minsta lilla tro på att det går vägen den här gången. Eller någonsin….

Jag är uttömd på hopp och energi och kämparglöd. Jag känner mig för närvarande bitter och rädd för framtiden. Så arg och ledsen för att så lite i mitt liv har gått som jag ville.

Torsdagen ett uselt äggplock. Fredagen somnade min finaste hund in i mitt knä. Lördagen återföring av två skruttiga ägg…. Jag kan inte riktigt hitta rätt ord, men jag kan säga att det inte var min bästa helg. 

Vi har förlorat en familjemedlem

Jag började försöka bli gravid för många många år sedan.
För fem och ett halvt år sedan kom min lilla björn till mig. Världens finaste och tillgivnaste. Han blev min första bebis. Han fanns där i vått och torrt.
Han var ren glädje. Han var min hjälte.

I fredags låg han med sitt huvud i mitt knä och somnade in för gott. Varje millimeter av min kropp känner att vi förlorat en familjemedlem. Mitt hjärta blöder av sorg.

Jag saknar honom så otroligt mycket. Han har varit i mitt liv under en av mina svåraste perioder. Jag har så mycket minnen, så mycket kärlek. Jag har så dåligt samvete över att jag inte kunde göra mer för honom. Han gjorde allt för mig. Han gav mig så mycket. Och nu är han bara borta. Min familj har blivit mindre.

Mina tårar slutar inte rinna.

Varför...

Åh jag vet inte....

Jag mådde ju bra...tyckte pausen var skön....

Men inte nu...kanske för att det börjar närma sig....

Nu är jag otålig....står och stampar.....rädd för framtiden....

Tiden sniglar sig fram...alla andra kommer fram i kön...på ett eller annat sätt....

Tiden springer....Jag blir älde,...ålderskillnaden....

Ett vakum...varför blev det så här....

Paus och den förlamande kärleken.

Vi har haft en ganska lång paus nu. Misslyckades med IVF i mitten av Februari och ska inte hoppa på tåget fören i Maj igen.

Det var otroligt tufft i början. Jag hörde klockan ticka alldeles för högt och fort.

Men nu...nu är det skönt. Jag mår bra, jag njuter, jag känner mig genuint lycklig igen. Jag har börjat träna, ordentlig träning. Jag känner mig snygg, jag känner mig rolig, jag känner mig glad.

Jag längtar till Maj då jag får sätta igång igen, samtidigt som jag är livrädd. Jag brukar dras ner i IVF-karusellens-mörker så snabbt. Det kommer så mycket hopp i samband med IVF. Hopp som jag är rädd ska få ytterligare en törn.... Jag vet inte om jag orkar det igen... Men jag är inte redo att ge upp.

Nu har jag inte behövt hoppas, nu har jag vetat att inget kan hända. Det har varit så skönt. Som ett underbart, varmt, soligt vaccum. Jag har levt i en positiv bubbla. Har inte behövt vara rädd för att mitt hjärta ska krossas.

Jag har aldrig velat ta paus förut, känt mig alldeles för stressad. Men nu är jag glad att jag har en paus. JAG behövde det verkligen, det känner jag nu....

Den otäcka kvävnings-incidenten i Nacka har satt sig i mitt hjärta. Jag kan inte släppa det, har gråtit, legat tätt bredvid mitt mirakel, stryker honom över kinden när han lugnt ligger och sover. Mitt hjärta har fysiskt gjort ont av kärlek till denna lilla älskade pojke. Som jag älskar honom, han är mitt allt, han är min livlina, min kärlek, mitt mirakel.

Jag har googlat all information om vad man ska göra och vad man ska undvika. Jag har vaknat om nätterna och väckt min sambo och berättat hur denna händelsen har tagit över min hjärna, har etsat sig fast i min rädsla, som en ständig påminnelse hur snabbt livet kan förändras….

Jag har tom. känt att jag inte vet om mitt hjärta, mitt hjärta som är så fullt av kärlek, hur det skulle klara av ett till mirakel. En till att älska så innerligt, så pass att det gör fysiskt ont, att älska så högt att jag ibland tappar andan. Att älska någon så högt att bara tanken att något kan hända får kärleken fylld av rädsla att lägga sig som ett mörkt skimmer framför ögonen.

Hur gör man som mamma, som förälder, hur släpper man kontrollen över sitt underverk? Jag ser faror överallt just nu. Jag vet att jag är ordentligt påverkad av händelsen. Jag hoppas det mesta lägger sig snart. I lagom mängd i alla fall. Jag står gärna som riddaren runt mitt mirakel och mottar bort alla faror, men jag förstår att jag inte kan vara där jämt och att jag måste lära mig att släppa lite kontroll utan att behöva vara rädd…..

Den är märklig denna kärlek. Inte visste jag att man kunde älska på det här sättet…  

Ur balans

Igår städade vi förrådet.
Förrådet, ett ställe att bevara minnen, sånt som man inte behöver nu, men som är viktigt att minnas....

Jag har någonstans börjat bearbeta tanken att vi aldrig ska lyckas. Det känns så otroligt långt borta...så ogreppbart.... Jag ser det inte framför mig längre.

Under drygt ett år har jag trott på varje försök. Det här gången lyckas vi, jag kände det i mig. Jag kände mig så gravid varje gång. Men alltid ett platt fall.
Sen kom vårt första IVF. Då skulle vi lyckas, det var allt som behövdes. Jag skulle få barn bara några månader efter lillebror. Men allt gick åt skogen... Alla mina toppar, allt mitt hopp, allt raserades så snabbt.

Men så igår, i förrådet... alla bebiskläder, alla bebisleksaker, selen, babyskyddet... Tårarna började rinna. Jag är inte redo för ett sånt här slut, jag är inte redo att ge upp. Jag vill så gärna lyckas igen. Hur ska jag någonsin kunna sälja dessa saker.....utan att få använda dem en gång till....

Min lillebror gav mig beskedet för några veckor sedan. Att de skulle ha barn. För första gången någonsin kände jag inte den där hemska knuten i magen. Den infann sig inte. Jag blev glad för deras skull. Han och hon är fina människor. Han är en av tre som vet att vi kämpar. Men snart är det påsk. Och vi ska hem till familjen. Jag är så glad för deras skull. Men jag är så rädd att det ska göra ont, att min saknad och längtan ska göra sig påmind. Jag är rädd att tårarna kommer trilla….inte för att jag inte är glad för dem, utan för att det blir så påtagligt. Vi har kämpat i över ett år. De började nyss och blev gravida direkt. Vårt misslyckande blir så verkligt och smärtsamt när det ställs bredvid någon annans lycka. Det handlar inte om att jag är missunnsam eller en dåligt människa. Jag försöker bara överleva, men vet inte hur ibland…..

Påskafton är vi bjudna till storebror på tvåårskalas. Min storebrors sambo, och mamma till hans barn, och jag har inget bra förhållande. Hon är speciell, inte för att jag är partiskt utan för att hon är det. Hon mår troligen inte så bra. Men det är svårt att stötta och förstå andra när man själv inte mår bra. I somras konfronterade jag henne och sa att vi måste lösa våra issues, för min brors skull. Allt hade gått överstyr, hon vägrade delta i familjeaktiviteter när jag var med etc....
Hon är inte så resonlig och beter sig inte som en vuxen människa. Hon berättade med kall röst hur illa hon tyckte om mig och min lilla familj. Sen sa hon order som fick mig att frysa till is, som fick mig att tappa fattningen helt. Som fick mig att hämta luft och be henne dra åt helvete. Hon sa med den kalla rösten bara hon besitter: ”Jag har önskat att du inte kan bli gravid”.

Hon vet om hur många år jag kämpade för att få min son. Nu är vi mitt uppe i kampen igen och även om jag inte tror att hon vet det så gör det ont i hjärtat att behöva träffa henne. Känns som varje blick från henne kommer vara ett hån. Även om det inte är det. Även om hon sa de där order bara för att såra mig, för att få mig ur fattning.

Det är komplicerat. Jag vill åka hem över påsk för min sons skull. För att han ska få träffa sina kusiner. Men redan nu börjar de göra ont i magen. Jag känner mig ur balans. Jag vet inte hur jag ska orka ta den ena foten framför den andra och le och vara jag….

Lite hjälp.....

Hej

Jag står inför ett svårt beslut. Tänkte att jag kanske kunde få lite hjälp med hur jag ska tänka, eller lite bra lögner på vägen ;)

När man är i den här karusellen så vet man ju tyvärr aldrig när man blir gravid och jag har lärt mig att jag inte kan begränsa mitt liv efter att jag lever i denna verklighet.

Jag har länge tittat efter ett nytt jobb. Nu har jag fått ett erbjudande. Det som krånglar till det är att jag i så fall påbörjar behandling bara en till två veckor efter min start. Jag bor i Stockholm och gör behandling i Uppsala, så det blir ju en hel del tidskrävande pendlande. Som min, i så fall, kommande nya chef har informerat så är det mycket frihet under ansvar och ganska flexibla arbetstider. Men jag är även väldigt begränsad med att min sambo är borta mycket och att jag då måste hämta på dagis, vilket gör att jag inte har så mycket tid att flexa med.

Det finns en del fördelar med jobbet, men samtidigt undrar jag om jag krånglar till mitt liv ännu mer genom att byta? Men det handlar ju oftast ”bara” om två veckors tid som kan vara lite jobbiga. Om jag visste med säkerhet att jag skulle bli gravid så skulle jag inte sluta. Men sånt vet man ju aldrig…..

Om jag tar jobbet, vad kan jag komma med för ursäkter de gånger jag är borta? Det kommer totalt troligen handla om 5-6 gånger ink. äggplock och återföring. Jag har ingen aning om hur jag ska lösa det….

Jag funderar ett tag på om jag skulle försöka komma på en VIT lögn för att skjuta upp starten till efter äggplock. Men det innebär att istället för att börja jobba om en månad (som min uppsägningstid är), så skulle jag börja jobba om två månader. Hur ska jag lyckas med det? Och sen tänker jag att man vet ju aldrig vad som händer, tänk om det blir uppskjutet, att behandlingen inte går så snabbt som man vill. Det mesta går fel när man planerar känns det ibland som.

Eller tänker jag bara för mycket (som inte skulle vara ovanligt för att vara mig) Ska jag bara ta jobbet och lösa sakerna dag för dag sen….

Gömma sig

Jag är inte öppen med vår kamp.

Jag har svårt att förklara varför.... Jag skäms till viss del. Att bli gravid och fortplanta sig är ett av de mest naturliga man kan göra. De flesta lyckas med det innan det ens blivit någon grej. 

Jag vill inte att någon ska se annorlunda på mig. Tycka synd om mig eller göra val utefter min kamp. Jag vill berätta för att jag behöver stöd, någon att gråta ut mot utan några "goda" råd eller tips. Bara få lite hjälp att bära på den tunga sorgen....

Innan vår son, visste bara min mamma om vår kamp. Efter vår son, berättade jag för alla. Då hade jag på något sätt bekämpat den, för ett tag i alla fall eller så som det kändes då eller snarare vad jag trodde då. 

Inte kunde jag veta att den skulle blomma upp igen. Nästan med samma kraft som innan. 

Det är så svårt för andra att förstå. Så svårt för andra att sätta sig in i sorgen, längtan, smärtan....saknaden. 

Men det är egentligen som vilken sjukdom som helst... Men bara att den är så otrolig privat och tar så mycket på självkänslan, brottas så mycket med ditt jag och vem du är. Man påverkas både psykiskt och fysiskt. Man blir trött, irriterad, känslig, rädd för framtiden och vad den kommer göra med dig och hur den kommer påverka din familj. 

Sen behandlas man. Och det händer som du aldrig vågade tro på. Man lyckas, man besegrar den. Man kan andas igen, världen öppnas upp i ett helt nytt ljus. Jag känner riktig lycka för första gången i livet. Jag lever i bubblan i ett år. Bara njuter, å vilket underbart år. Ingen smärta, ingen längtan, inga jobbiga kommentarer från omgivningen. Jag bara är. Med min kärlek. Vi njuter och lär känna varandra och kärleken bara växer och blir starkare och starkare. Jag känner en ny typ av smärta i hjärtat, en smärta av kärlek. Jag kan titta på mitt mirakel och känna hur hjärtat drar ihop sig och man knappt får luft, å vad man älskar.

Sen kommer den tillbaka, den börjar växa igen, sjukdomen,…längtan… Men hoppet är högt, man lever fortfarande högt upp bland molnen. Vågar hoppas, vågar tro, vågar leva..

Veckorna går, månaderna går. Nu är det en kamp igen. Nu måste jag anstränga mig igen. Nu blir jag påmind om att det inte är enkelt. Nu gör det ont igen. Nu påverkar det mig.

Nu är vi mitt i kampen igen. 

Jag är fortfarande väldigt restriktiv med vem jag berättar för. Men för att orka har jag valt att berätta för några fler. Bland annat en av mina bästa kompisar.

Mitt i denna längtan håller vi på med en utredning hos socialen för att bli kontaktfamilj. Jag ber min bästa kompis vara referens. Hon svarar: "Men orkar du verkligen det". Jag blir helt ärligt ett levande frågetecken, förstår inte vad hon menar varav jag frågar henne just det. Hennes svar är: "Ja nu när ni försöker få syskon och du är så ledsen ibland över det".

Luften gick ur mig. Här har jag försökt förklara, trodde att hon på något sätt förstått. Hade hoppats att min rädsla att folk skulle se på mig annorlunda på grund av detta inte var sann. Att det bara var min rädsla. Att andra kunde förstå, trots att de inte är i min situation. 

Hon är en fin människa och jag vet att hon bara menade väl. MEN, nu vet jag att  hon ser annorlunda på mig. Nu har jag fått det bekräftat och jag kommer fortsätta med den här kampen utan mina närmsta vänner och familj.

Varför ska det vara så svårt att bara finnas där..utan råd, utan tips, utan dumma kommentarer.....

En dröm

Jag hoppar lätt ur bilen, går den korta vägen fram till huset. Öppnar dörren….mitt hjärta börjar rusa lite (som alltid) Jag kan inte hålla borta det fåniga leendet som alltid sätter sig på mina läppar denna tid på dagen, oavsett vad som hänt innan. Jag går genom korridoren, öppnar två dörrar till och där…där är han, min kärlek, mitt mirakel. Så perfekt. Han tittar upp och hans glittriga ögon möter mina. Mitt hjärta stannar till lite. Två år senare så är det fortfarande lika stort för mig. Han är fortfarande lika fantastisk för mig. Jag förundras över hur fin och perfekt han är medans han springer mot mig med uppsträckta armar.

Jag älskar honom över allt. Jag kämpade i fem år innan han blev verklig. Fem långa och smärtsamma år. Nu förstår jag varför jag kämpade så länge. Det var ju just honom jag kämpade för.

Jag har så mycket att vara lycklig över, jag har min lilla familj. Min sambo, min son, min hund och vi flyttar snart in i vårt nya radhus i södra Stockholm. Men den finns där nu igen. Har gjort det i ett år, längtan, sorgen, kampen. Vi vill ha syskon. Hela 2014 genomgick vi hormonbehandlingar, lågdos, utan resultat. I februari 2015 genomgick vi vårt första gemensamma IVF (Jag har gjort tre stycken i ett tidigare förhållande) Det gick åt skogen. Ett helvetes äggplock, som jag grät mig igenom av smärta. (Den fysiska smärtan späddes på av den psykiska) Ett ägg befruktat som inte utvecklade sig, så ingen återinsättning. Platt fall, ännu ett hinder på vägen, ännu en sorg.

Vi har satsat våra sista pengar på detta. Det är nu eller aldrig. Tre försök har vi. Ibland vet jag inte hur jag ska orka kämpa mer, jag är trött. Jag har kämpat större delen av mitt vuxna liv mot denna sjukdom. Jag låg i sängen igår och tänkte att jag kanske måste sluta kämpa. Men vad gör jag då. Det här är ju jag, jag har ju kämpat hela mitt liv för en familj. Det känns som det inte är ett alternativ. Jag tappar andan av tanken på att vi inte kommer få ett barn till.

Jag är trött, arg, ledsen besviken och rädd.

Följ gärna vår kamp och snälla håll några tummar eller be lite för oss. Vi behöver det…